Horisonten dricker upp det sista skymningsljuset
och skjuter glaset över disken. Våra siluetter
smälter samman med mörkret.
De nakna rösterna bärs allvarligt över havsytan
som om det vore en vikingahövdings sista färd. 

Öarna här ute är ensliga som ugglor.
En bottenlös ensamhet har gripit dem
och vaggar dem till sömns. 

Nattfukten tränger genom kläderna,
gör dem tyngre och tydligare
då vi, likt blinda, trevar oss fram,
upp mot husets torra ljus
för att skaka av oss mörkrets omfamning.