Bus eller godis?

Halloween, läskigaste och roligaste tiden på året för både de större som de mindre. Klä ut sig till förskräckliga monster, sno godis genom att knacka på folks dörrar men sist och inte minst utföra bus på dem stackarna som glömde godiset i affären.

Vi knackade på varje hus längst vårt kvarter varje år, fyllde våra små korgar i from av elaka pumpor fulla med godis. Vi tävlade alltid om vem som hade kommit upp med läskigaste kostymen och nästan varje år vann Benny, vars mamma var besatt av smink och skådespeleri. Vi hade alltid den roligaste tiden under halloween men det fanns ett hus som vi alltid höll oss borta ifrån, ett hus som ingen på hela kvarteret vågade sig nära.

Vi hade varje år en utmaning som vi behövde utföra och den grupp i kvarteret som klarade det skulle få ett pris, oftast i form av choklad. Vi sprang till anslagstavlan och vi hade alla panik i ögonen efter att ha läst årets utmaning. Utmaningen om att våga knacka på gamle elaka Jack vars hus låg längst ner på gatan, nästan fall färdigt med skuggor som förföljde en hela vägen upp till den gamla mögliga ekdörren. Trädgården var inte sköt på flera år med högt, döende gräs och träd som hade dött för decennier sedan. Vi nickade bara våra huvuden mot varandra för vi var fast beslutna åt att iallafall ge det ett försök, för att utmana våra egna rädslor. Hur elak kan han vara egentligen?

Vi gick längst med gatan, knackade på varje dörr och fyllde våra små pumpor med allt mer och mer godis men vi kom även allt närmare och närmre Jacks hus längst ner på kvarteret. Många hade redan hoppat av utmaningen men vi och några få andra hade modet nog att försöka sig på att gå in i den gamla trädgården upp mot det fall färdiga huset. Några få grupper som nog inte hade något vett i huvudet för om jag hade vetat vad som skulle hända denna kväll hade jag vänt ryggen till och sprungit därifrån och aldrig mer vänt mig om igen.

Tillslut stod vi där framför grinden, hållandes i varandras händer och bara stirrade på de rostiga grindarna som säkert var över två meter höga. De gnisslade högt medan vi putade upp dem mot vägen som ledde upp till det slott liknande huset. Det var mörkt ute, månen lyste upp den smala stigen upp och vi gick bara. Vi kollade inte på de döda träden, grässet som vajade med vinden eller kråkorna som flög runt oss. Vi tittade inte ens på varandra för vi visste att alla såg exakt lika rädd ut med ögon stora som tefat, ansikten alldeles kritvita och en röst som var så darrig att ett enkelt hej skulle bli till enbart ett ynkligt litet pip. Inte ens modige-Billy hade något att säga medan vi kom allt närmare den stora ekdörren som nu visade sin sanna gråa färg, smutsig och möglig. Genom att bara kolla på trädgården ville jag nog inte veta hur det såg ut där inne i huset. Säkert råttor som sprang längst med golven, insekter som bor i väggarna, möbler som skulle kunna gå sönder närsomhelst och en gammal man som troligtvis inte hade sett solens ljus på flera år.

Vi stod bara där och stirrade på den gamla ekdörren väntades på att någon modig skulle stiga fram och knacka på. Men det var ingen som vågade, ingen som vågade göra det utan att bli tvingad utav resten av gruppen. Vi drog strå, den med kortast strå skulle få lov att ta steget fram och knacka på gamla Jacks trädörr. Jag drog det kortaste strået.

Fortsättning följer...