Oktobersol. Det finns en oro i mig när det gäller igenvuxna stigar, men stigen längs kanalen har bitvis vunnit över ogräset och leder framåt om än vagt och otydligt. Vattenspegeln rörs av vinden och låter sig krusas. På den andra sidan vattnet står en kvinna alldeles i kanten av stenar och utblommade skräppor. Lugnt tittar hon på mig. Vi ser på varandra från den andra sidan. Hennes händer vilar på den beigerutiga kjolen med stora fickor när vinden vill ta tag i tyget. Vi är tillsammans i samma vind men jag får gå vidare. På kanalbanken ligger ett fiskhuvud med grumliga oseende ögon.