jag stirrar förhäxad på tavlan
på väggen,
på de nakna galgarna

allt så bländande naket, avskalat
väntrummet

varje oförbrukad dag vrids in i skrivmaskinen
och den strakbente klädhängaren
betraktar stilla dagsljuset
då det strömmar utan avbrott ur taket

han ser sin egen värld, lyssnar
mot rösterna som kommer och går
korridoren
då han börja skriva ordet på det vita arket
smyger väntrummet ut från vänster
och öppnar dörren

så följer tystnaden några besökare vägen hem

nästa dag hänger ytterligare en galge
på den strakbente klädhängaren