Jag vill leva som de som
går upp på morgonen, äter sin frukost
klär på sig, borstar sina tänder
går ut i världen
utan tvekan

Ingen ångest för om det ska vara
bröd eller yoghurt
klänning eller byxor
Ingen rädsla för att resa sig ur sängen
som är den enda trygga platsen

Jag har försökt förstå
varför jag känner såhär
Eller, varför andra inte känner som mig
Hur kan de inte
genomgå en kris varje morgon

Hur kan de inte känna att bröd eller yoghurt
är ett stort beslut?
Att klädesplagget de tar på sig
det kommer de få stå ut i hela dagen
inser de inte det?

Kanske inte alla känner att de behöver
stå ut?
Livet kanske inte är en ständigt kamp
för dessa människor
det kanske är något annat