Plötsligt en dag dök Tage Danielsson upp i den lilla staden, i all stillhet ledande en ljusblå gammal cykel på gågatan. Det legendariska röda krullet lyste i höstsolen. Först trodde jag inte mina ögon, gubben dog ju 1985? Sedan beslöt jag ändå att ta chansen till ett möte med min gamla idol. Jag ropade på min kollega, den gamle musikläraren, som jag urskiljde ett par meter längre bort i folkvimlet.

- George. Visst kompade du Hasse och Tage på revytiden? Här kommer någon du känner!

George närmade sig och stirrade intensivt på Tage, som nu hade stannat med sin cykel och såg förvirrad ut.

- Är det inte... stammade George och satte ner sina tunga shoppingkassar framför cykeln.

- Känner vi varandra? frågade Tage försynt.

- Minns du inte... Gula Hund... Glaset i örat... jag satt ju i orkestern?

- Det var kanske mest Hasse du pratade med? undrade Tage hjälpsamt. 

- Nja, det tror jag inte...

- Ärligt talat kände jag inte Hasse så noga heller. Han var inte så lätt att lära känna.

Jag grep ögonblicket, kastade mig på knä ner på gatstenarna, förklarade min beundran för Tage och frågade försiktigt om han skulle kunna tänka sig göra ett intro och ett outro till vår barnteaterföreställning, som hade premiär på skolan i morgon? 

- Bara ett par gamla slagdängor, när du nu ändå är i stan? Något ur Animalen kanske? George kan säkert kompa, om du är intresserad? Han är en duktig pianist. 

- Vi får väl se, nickade Tage. Orsa kompani lovar ingenting bestämt.

En timme före premiären dök han ändå upp. Jag var fullt upptagen med att torka dammråttor från scengolvet och samtidigt hålla ett öga på barngruppen. Ingen av mina lärarkollegor verkade känna igen Tage. Efter en stund traskade han upp bakom scen. Jag bad om ursäkt för att vi var försenade med uppvärmningen, räckte Tage min manusbearbetning och bad honom slå sig ner i salongen.

Tage skummade snabbt igenom manus. När jag smet från städningen en minut och smög ner till honom påstod han att vissa rader var geniala, särskilt i scenerna kring vändpunkten i mitten. Han erbjöd sig frivilligt att följa med på den Stockholmsturné vi planerat till sommaren. Jag blev lätt generad och förklarade att föreställningen inte ens var färdig ännu, jag räknade med att sufflera stora delar av premiären, kanske även rycka in och agera själv. Tage bara log och föreslog några enkla ändringar i scenografin, att vi skulle ta bort julgranen och madrassen för att han bättre skulle kunna få plats i sitt inledande nummer.

När jag försökte presentera min barndoms idol för kollegor och elever uteblev applåderna. De snattrade på som vanligt och uppmanade mig att hålla reda på busarna bland skådespelarna. De uppmärksammade mig på att en av strultöserna slog kullerbyttor i ringen av skådespelare som var samlade för röstuppvärmning på scen, och gav mig ett viktigt uppdrag: under Stockholmsturnén skulle jag lägga en dag på att åka ut i förorten och gratulera den före detta hockeytränaren i småstaden på sin födelsedag. Jag hävdade att jag behövdes på plats för att ta hand om teatergruppen och peppa dem inför föreställningen. Kollegan beklagade, men förklarade i samma andetag att det inte fanns någon annan som kunde åka i mitt ställe.

Sorlet i publiken tilltog. Jag önskade hett att jag hade kunnat busvissla.