fogar dina skärvor samman till hel
till själ
sköraste blomma

ser tillbaka på det som hänt, det som skrivits,
gamla ord från främmande händer
när börjar något alls? som den fjäderlätta
beröringen som får skärvor att falla
från marmorns block och bli näring
för våra rötter

dina drag har tecknats på nytt inom mig
vingarna som burit dig, bär spår av dina resor
Du är en strimma av ljus
dina ljusfingrar berör oss alla
jag står där som i ett sorgehus
men så kommer glädjen objuden
vid din plötsliga ankomst


Mitt i festen träder du in
står där mitt på golvet
stilla som en skulptur
ser dig,
ser din vackra själ
med doft av vatten och vind
vi ser på varandra
med allvar
jag är alltid

och du är densamma