Känner dina avlägsna händer
som hårt river
greppa om slaktad hinna, fingrar letar
gräver - trycks djupare in
ner i de redan, av dig givna
blodiga sår som expanderar
likt kadaverdelar och sliter
karvar med trubbig yxabladsklinga
slö av ihåliga, sedan födseln
livlösa löften

och jag skriker, uppsprättad
flämtande i panik
ur punkterad överlevnad
levande död som ljudlöst vrålar
när jag inser att du ler - tätt intill viskar

Du är underbar, smakar så gott Camilla

samtidigt som jag dör, i dina
för mig – alltid tillfälliga armar