Jag kände vener genom slöjan slinka
att lätta rättesnöret oupplösligt
och ljusförfallna nattilluminera
en ödesrymd så skymd att mänskligt ödsligt
få över elementen elevera
till blund-Raskolnikov och hund-Kalinka
men även vävens änd inom Treblinka.

Så sågs en våg gå loss från själva satan
i bågen där all blindhetsblundar brister
att explosivt och eldsatt expandera
till hålens bål kring boklärda nazister
men även röda rymdmän desarmera
en vidgad bombstensboll på vintergatan
ned Armstarke, och Skywalker, och Zlatan.

Jag såg en våg gå loss från gunstegudar
där hela härligheten himlen helgar
förevigt nedan kustlustgården Eden.
Men bortom blomster Bore blåsa bälgar
igenom Heimdalls hals att frysa freden
i vävnad sträv som skrävligt skrovlig ljudar
mot syndens rymd som motboksförebudar.

Inför de ting som ingen förutspådde
var jag ett svagnat Två, så synupplösta,
inbundna i den stunden med min era,
men menad hög i ögon överösta
som såg desillusioner desto mera;
ju mer jag såg, ju mer min syn åtrådde
den spegelbild mitt ego aldrig nådde.