Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Genom Jönköping en natt

Jag sitter på nattbussen. Den är över två timmar försenad och nu har tre timmar gått sedan avfärd. Över sex timmar totalt sen jag började vänta på den.
Jag är för slut för att vara sur eller klaga. Mina armar är svåra att hålla uppe, ögonen är tunga och bultar närapå. Det känns som om de är fulla av grus.

En kort snarkning från någon i den annars tysta bussen får mig att ge upp hoppet om somna just nu. Jag ser ut genom fönstret och blir genast pigg. Kan jag vara hemma? Ordningen på ljusen, skyltarna, det går bara precis att förnimma i bläckmörkret. Jag är just nu i Jönköping. Hemma. Lund är hemma det med, men det här är hemma med stort H, fetstil, och kursiv. Det är både förvånande och fullkomligt naturligt att jag genast känner igen mig.

Ögonen förlorar allt grus och ryggen rätar sig automatiskt. Ingen del av kroppen känns sliten längre. Jag skådar ut som en katt efter småvilt. Nacken och ögonen samarbetar livligt för att få in så många välbekanta syner som möjligt. Hemma. En bitterljuv känsla att åka igenom en så älskad stad utan att stanna. Jag är på zoo men alla djuren gömmer sig. I en godisbutik men har inga pengar. Det är märkligt. De familjära synerna far förbi snabbare än jag hinner fästa dem alla på näthinnan. Det påminner mig om när jag en gång de första veckorna på dagis blev förtvivlad och grät när jag missade att vinka hejdå till mamma utanför.

Bussen far genom den minst mörka delen av natten. Broarna vid A6-området skiner med gula och orangea lampor. Det är som att bli bländad av en reflektion i ett kopparkärl. Mörkret är under dessa korta sekunder förbytt i en skimmer som för alla andra än mig måste vara besvärande. De sovande börjar röra på sig och ser ut. Ingen säger eller gör något. Inte ens den pratige tysken framme vid chauffören säger något. De låter mig ha den här småheliga stunden för mig själv.

Så kommer synen jag längtat efter. Vättern i kolmörkret. Ljuset från staden som böjer sig längs strandkanten. Det svartaste vatten och den svartaste himmel, med en glittrande halvmåne av guld i centrum. Jag är tio år och slumrar påväg hem från farmor och farfar. Jag är liten, trygg, allt står rätt till.

I fönstret reflekteras mitt ansikte var gång en av e4:ans många lampor far förbi. Varannan sekund ser jag mig själv bli helig. Jag ser mig själv betrakta skönheten utanför. Synen som får den mest inbitna skogsmulle eller lantis att tycka om städer, om än bara för en kort stund. Båtarnas skuggor svävar mitt i allt, där de ligger i hamnen. Jag ser en man följa sjöodjuret med blicken och tänker "vänta bara tills du ser jätten Vist!" När jätten väl framträder är han lika monstruös och ståtlig som alltid, men mannen har tappat intresset.

Den gyllne månskäran i mörkret blir svårare att förnimma. Snarkningarna återkommer. Mitt hem ligger bakom mig igen.




Prosa av Verner Ask VIP
Läst 44 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-10-13 06:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Verner Ask
Verner Ask VIP