Ostinato i naturen, stilla rum har trygga punkter, kända för vissa, okända för andra. Man hittar dem till slut, när man gör upp med någon, vän eller fiende.

Omen, när ljuset släcks.

Vraket förliste en gång i tiden. Kastades upp på land av de ödesmättade vågorna. Strandsättning, nu ligger det där i buktens suckar intill trollskogens gengångare.

Skeppsträet har sina minnen från sista flaggan på hav, så ekar det tomt mellan de avslöjande brädorna. Kransmossan växer över de döda sångkotorna. Ingen vet vad som egentligen hade hänt, om det var storm eller om sjörövarna
hade härjat med sjömyteri och bärsärkagång från havets sandlåda.

Den drunknade kaptenen hette Austin. I gryningen lyser ljuset över de glömda minnena. En ensam man kommer få ihåg. De historiska ögonblicken upprepar sig i all oändlighet.

Väggen bleknar inte över tidens mur, något som ansiktet en gång hade gjort. Bleknat stilla till ett ingenting av strid.

På skeppet arbetar sjömännen hårt för sitt bröd,
stormen tar med matsmulorna till havsanemoner,
allt smått får mat och de stora får kämpa mer.
Annars sista spiken i kistan, säger de små.

*
Nu när jag drar ned gardinen för fönstret är det kväll.
Jag går och lägger mig ensam och vaknar ensam.

Det blåser lite och drar mellan fönsterkarmen och glaset,
en och annan fågel skränar av livslust och hunger.

Barnet tänkte en gång på naturen, om människor är trevliga.