Båten som sakta gled upp med fören mot spetsen av bryggan var inte av senaste modell, men smäcker i formen och relativt välbehållen. Kromlisterna var lite slitna, men mahognyn på fördäck glänste nyputsad i solen. Det var en öppen fritidsbåt med inombordsmotor, ruff och kapell. Båten liknande den som mina föräldrar ägt en gång i tiden, fast den här var ett par meter längre, smäckrare och med fler trädetaljer.

Varför hade jag då fått för mig att det var en ångbåt?

Kanske var det på grund av signalen jag hört över vattnet strax innan båten anlände? Den lät dock inte som en ångbåtsvissla, snarare som en mjuk trumpetfanfar. Havets naturliga reverb förstärkte ljudet på ett vackert sätt.

Nu syntes dock varken trumpet eller trumpetare. Motorn var avslagen och ingen förtöjningstamp låg på fördäck, så jag visste inte om jag skulle erbjuda mig att hjälpa till att angöra eller inte. Måhända hade föraren krupit ner och gömt sig i ruffen? Fören låg nära bryggan i precis samma höjd, och havet låg stilla, så att kliva ombord hade knappast erbjudit några praktiska hinder. Men utan förtöjning kanske jag skulle driva iväg med en främmande trumpetare på ett villande hav?

Hallå, är det någon hemma? viskade jag tyst ifrån bryggkanten.