Vågor andas sommar,
fortfarande,
genom varje slag mot vassen,
dödar de lite mer och mer.

Smulor målar ännu,
bläcket står orört.



Hål borras i bröstet på mig,

vardagen ska inte smaka, längre,
gemenskapen kommer att mögla ikapp,
med disktrasornas tango,
bland det där,
som det inte är något fel på,
mitt permanenta hatobjekt.

Min bästa vän har flyttat till månen,
hon lämnade inte ens ett leende,
bland hyllorna,
hon stal alla andetag på balkongen.

Jag ska nog också dö,
snart,
jag vill inte leva,
med borrade hål i bröstet,
inte
så.

Jag vill inte andas genom hål,
utan smak,
livrädd, med ångest,
en anledning,
för första gången,

jag vill inte lämna,
dom,
intill ett meningslöst wifi ,
inte heller
växa fast,
i en bitter,
sjukhussäng,

helvetet
på
jorden

kallas cancer,
kluvenheten,
som till en början inte ens vågar visa sig,
men som till sist ger sig till känna,

jag
vill
inte

jag
vågar
inte

men

jag måste
lätta
mitt
segel

blicka
mot
något

med
stängda ögonlock
tillsammans
med
vita läppar

månstrålen åker karusell till regnbågen

gråt
inte
vi
skrattar
här

under solen

Jag
ringde
upp
döden

hon svarade
presenterade sig
så trevligt :
cancer

livet hade börjat leva
jag ringde upp
sex veckor senare
igen.