Drömmar som flisades
tillsammans med glassplittret mellan fingertopparna,
vågor som dränkte hoppet,

hårresterna byggde bo mot bottnen,

det djupt osynliga cementgolvet, framför gallret,
utan lås,
väntan på blåljusen,
ledde ingenstans alls.

Örhängen stals, gömdes under grus,

ångesten som bars,
jag trodde att den var min,
bad aldrig om att få den,
det lättar nu,
mellan brus, genom strålning,

halsen brinner upp,
brustna drömmar, jagar
jag ger aldrig bort mitt hopp,
inte det sista,
men,
om döden är snäll,
ska hon få min kropp.

Hur ska jag klara av att leva med fördjupa hål i min kropp,
hur länge ska nålstick tysta mina sömnlösa,
vakna nätter?

Ge mig lite morfin,
så lättar smärtan någon millimeter,
natt för natt.

Gråt, gråt, gråt,
snälla,
vill du låna ut din axel till mig en stund ?