Nu när sjukdomen sakta äter din kropp
och det inte längre finns något lyckligt slut
Nu när tiden rinner ut
för dig och mig
borde jag se dig i ögonen och fråga:
Vem är du?
Du har alltid funnits där
men alltid som en skugga
alltid omgiven av en rädsla
som pansar, som skydd
från minnen som sakta ätit dig
hela ditt vuxna liv
Jag vill så gärna säga att jag älskar dig
och du har aldrig velat mig något ont
Du har gjort så gott du kunnat
ingen kan begära mer
Men jag klandrar dig för att du aldrig var svag
inför mig
Aldrig bad om hjälp när livet i dig slocknade
långt innan sjukdomen kom
Jag borde fråga
men jag bär på samma feghet inför livet som du

Du kommer att dö med svaret på gåtan:
Vem var du?
Och jag kommer leva vidare
med frågan på mina läppar