Hon möter min blick,
ser nya rynkor vid ögonen,
skriker att hon är sårbar
att åldern äter hennes inälvor

och så plötsligt står de där,
friarna från förr
och pockar på hennes uppmärksamhet

Hon ser på sin kropp som förändrats.
Känner andra hjärtslag och adrenalin som
sällan skjuter i höjden.

Ibland misstar hon vallningar och
högt blodtryck för en liten tripp av
lustens rodnad.

Svagt minns hon hur de ville ha henne,
hur hennes glöd fick dem att långsamt vakna
från en vardag där de stagnerat.

Branden i hennes naiva ögon
var troligen inte bättre
än blicken kantad av besvikelsens spindelnät.

Ibland var det roligare.

Hon tänker på friarna, på all tid som löpt
och blodet som rann under broarna
ur deras löftesrika munnar
och från hennes livgivande sköte

När löftena och livet inte längre
erbjuder samma stordåd,
står de där med mössan av, klackarna ihop
och svansen mellan benen.

Hon ser på dem,
de minns hennes storhetstid,
blir mindre rädda för sitt eget förfall
när de ser att även hon ändrat nyans.

Spår som inte gick att skotta igen,
skotthål i säkra västar.