Jag har aldrig gillat mina föräldrar och deras förträngning och påklistrade leenden och deras stinkande falska idyll. Jag rymde in i min egen värld när jag var elva.
Svekfullhet som går i arv med ett blytungt mörker som splittrar allas fundament.
Poesin, det ensamma barnets uppfinningar.
Gränspsykotisk vid 17 års ålder, bipolär vid 19 års ålder, och den fasansfulla PSYKOSEN när jag var 21. Den varade i 1 år som kändes som 100. Ett obeskrivligt tillstånd. Helvetet.
Pappa multimissbrukare, som begick suicid natten mot min 11 födelsedag. 5 maj 1976.
Nu vänder vi blad bestämde mamma, blind för mitt allvarliga trauma. Jag förlorade kontakten med verkligheten. Stänger in mig och vräker på hårdrock. På sommaren flyttar mammas nya kille in hos oss. Han mobbar och psykar mig. Mamma i koma, blind.
En morgon följande år så struntar jag i skolan och cyklar till sjukhuset där jag föddes.
Jag gick omkring där i korridorerna i timmar.
På vägen hem sa jag högt: det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen. Den profetian gick i uppfyllelse. Först 2014 fick jag diagnosen bipolär. Jag har gått i tusen bitar 6 gånger i mitt liv. Alla gångerna har jag gjort COMEBACK.
Nu är jag på rättspsyk, efter att manisk och gränspsykotisk tänt eld på en stuga som jag bodde i. 2014 så tände jag psykotisk eld på en vind i ett bostadshus. Inga människor kom till skada, och jag hamnade på rättspsyk.
För övrigt så har jag varit en fredlig och god person, inget missbruk eller kriminellt.
Jag har varit poet i 32 år. Idrottsman och torpare med katter. Jag tar medicin för min bipolaritet, men jag tål inte sömnbrist, för då triggas sjukdomen igång.
Vid den första branden så var jag nyligen utskriven från psyket. Jag fick fel medicin,
inte lithium. Jag ligger på mitt rum. Det har varit en lite tuff dag med tendenser av gränspsykos. Bättre nu.
Jag är 53 år, och känner mig som en mycket luttrad och ärrad krigsveteran. Ibland när jag ser mig själv i spegeln så ser jag ett frågande barn. Pappas, trots allt, älskande blick.
Mammas varma ömhet, trots allt.
Jag är på spaning efter tiden innan pappas suicid. Då jag LOG på fotografierna.
2007-2014 så var jag inlagd på psyket 9 gånger. Det var inte vad jag drömde om som pojke. Jag skulle bli arkitekt eller hockeyproffs.
Mina gränspsykoser och psykoser är snurrande splitterpussel. Vet inte vem jag är.
Jag lider också utav ett trötthetssyndrom sedan 1991. Idag är det bra, det känns bara som att jag sprang en maraton i förrgår.
Tänk om man kunde reklamera sitt liv till Gud, och få ett nytt friskt och funktione?lt istället.
Ibland längtar jag hett och passionerat efter döden. Efter frid och glädje. Kärlek.