Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mitt liv, del 2

 

Du mår omväxlande helskit eller halvskit som vanligt. Hon, din så kallade mamma, hur mår hon? Vilket utlåtande skulle en psykiatrisk läkare sätta på henne? Hon är en blind och döv papegoja som inte kan sluta älta sin taskiga ekonomi, skattesmällar, och förmaningar att du borde och borde och borde. Du vet inte hur en riktig, funktionell och vuxen förälder beter sej. Du mår så jävla dåligt, du skriker inombords, du försöker hålla dej fast vid den du tror att du är. Mamma frågar aldrig: Hur mår du?
Det förekommer överhuvudtaget aldrig något samtal om hur du har det, vad du tänker och känner. Och du kan inte minnas att det någonsin har gjort det. Vad sa Polismannen, som kom hem till er efter att du hade kraschat Mammas bil i höstas? "Sök hjälp", sa han, med ett kraftigt utropstecken i blicken.
I Mammas huvud måste det råda ett väldigt kaos, och förvirring. För i hennes huvud ringer inga alarmklockor om att det råder krisläge nivå 9, för hennes son. Locket på. Kämpa på. Vända blad...
När du äntligen fick ett litet sammanbrott en kväll och låg och grät på soffan, och försökte förklara hur du mådde, så klarade hon det inte utan vände dej ryggen, gick in på sitt sovrum, och stängde dörren. Kaos. Kaos. Kaos på Grönsångaregatan 111. Vinter 1983-84.
Och du mår bara konstigare och konstigare. Det går inte att tänka eller se klart. Det liksom flyter ihop allting i huvudet, och självkänslan är otroligt låg, samtidigt som du försöker att till varje pris förneka det, och är cool och stark inför omgivningen. Det är som ett svart hål inombords, som suger åt sej all kärlek, glädje och hopp. Du har inte en susning om vad det är som pågår, fast du tror dej veta det, åtminstone någorlunda, då och då. Du skulle inte ha varit där, du skulle inte ha bott där. Det där var den värsta miljön för dej att börja krisa i.
Du skulle och borde, du hade behövt vara någon annanstans, hos människor med öppna ögon och öron, kunskap, hos vuxna funktionella människor. Vintern/våren 1984 går det raskt utför, och till och med din mamma blir orolig och kontaktar socialen, som tar med en läkare hem till er. Du får panik, hoppar ut genom fönstret, och springer ut i skogen.
För den socialsekreteraren och läkaren ringde inga klockor eller varningssignaler.
Då var du redan riktigt sjuk, och hade passerat "the point of no return". Det falska jaget du gick på, var underbart på sätt och vis. Flummigt euforisk och smärtfritt. Men livsfarligt. Livsfarligt område. Vilket du inte förstod och insåg. För din självinsikt var nere på nästan noll. Och om drygt 2 år så smäller det.
Eller rättare sagt: SMÄLLER DET.
Ditt medvetande, psyke, din själ, exploderar i miljarder bitar. Extrem psykos. Slutet av augusti 1986. Sommaren -84 är bara en dimma, inga minnen, ingen Johan.
Mamma har bestämt att det är dags att flytta hemifrån. Då slås klockan på till den tidsinställda bomben. Då är det endast en tidsfråga. Ingen mindes vem du var.
Inte du heller. Du känner ingenting längre.
Den här resan har hållit på i drygt 8 år nu, 1976-84, och du minns ingenting, mer än förbiflimrande bilder i ett kaos. Pojken som du var, vart tog han vägen? När somnade han in? När gav han upp? Att ha en Pappa som nyss har tagit livet av sej, och inte ha NÅGON att prata om det med. Svälja ner all sorg, alla känslor, stänga in, stänga ner...
Johan, pojken som förlorade kontakten med verkligheten, och tappade bort sej själv, och lärde sej att hålla masken. Det är 40 år sen nu.
Vad är mitt råd till dej Johan, 18 år? Eller, vad skulle jag ha gett dej för råd, när du var 18 år? Jo, jag önskar att du skulle ha fått ett rasande utbrott, och tagit den där gjutjärnsstekpannan med köttfärssås och kastat den rakt ut genom fönstret. Sen skulle du ha rivit hela lägenheten sönder och samman. Varför önskar jag då detta? Jo, för att det hade varit 1 miljon gånger bättre än allt som hände sen.
Det hade varit ett myggbett i jämförelse med den KATASTROF, som din psykiska misär ledde till, några år senare, och som du aldrig riktigt hämtat dej ifrån, bortsett det senaste året. Polisen hade blivit inblandad, och socialen, och förhoppningsvis även psykiatrin.
Mamma hade kanske kunnat fått hjälp, också hon. För det hade hon sannerligen behövt.
Jag hade aldrig någon riktig far och mor.
Jag blev ett slags maskrosbarn, som jämnades totalt med marken till slut.
Helvetet, att inte finnas till. Himmelriket,
att bli född på nytt i sanning och kärlek.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 153 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-10-17 17:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP