Jag har dött, månen är rund,
läppar skakar inte längre,
döden har sminkat mig vit,
som jag älskar henne,
min bästa vän.

Livet kysste mig på munnen,
viskade farväl, önskade mig godnatt,
så skildes våra vägar åt,
jag bad henne att aldrig besöka på mig igen.
Jag orkar helt enkelt inte med hennes vänskapliga skratt,
hennes lättsamma filosofi.

Döden sitter nu här med mig,
med korsade ben, på djupt vatten,
under en himmel så svart, inramade av månens strålar,
sjunger vi vers femtiotvå, det är den lättaste av alla,
Döden är så snäll, så lugn,
om jag ber henne kan hon vara helt tyst.