Jag började måla tånaglarna.
Gjorde saker jag inte brukade eller trodde jag kunde.
Förförde människor.
Gick själv på restaurang.
Visste vad jag ville ha. Sa vad jag trodde på. Det var frihet. Det var befrielse.
Och jag förstod hur sorgligt inpackad jag hade varit. Inpackad, lager, lager.
Så många lager att det inte längre upplevs som lager, det gick inte att känna något längre. Det bara är. Jaha, det var så här det blev.
Men det blev inte så ändå.
Känslan av att kunna bryta upp från ett förhållande trots barn och hund och lägenhet och torp och vänner, kraften som vällde fram ur att våga välja livet, sätta ner foten, kräva att inte bli kvävd trots all smärta det innebär att andas, så underbart det var att andas.