av uppmärksamhet kan man aldrig få nog

det är ett ständigt knog

att få  ihop sina dikter

man har ju sina plikter

bekräftelsebehovet utan gränser är

man sliter sitt hår och sitter och svär

om man ej utdelning får

man fäller en tår

men nästa dag man i näven spottar

man sitt inre blottar

det var då själva fan

måste man bli profan

ett självvalt kall att bli poet

efter alla år jag vet

min själ, mitt hjärta sjunger

det inre fylls av ordens hunger