Ibland vill jag bara tugga hål på ensamheten,
helt själv.

När hela världen är blind,
tappas en ö i havet.
av någonting mäktigare, än jordskalv och brutala vulkanutbrott.

Ibland funderar jag på om min sorg skulle kunna rymma hela hav,

brutalt smular klippans kant, under mina fötter,
det syns inte,
men det känns i hela halsgropen,
i ett enda andetag,
längtansfullt, är jag så rädd för att dö.

Lejon ryter bakom spegelglasen, likvita i färgen,
alltid med svarta ringar under ögonen,

hökögon bor under sängen.
Min själ skriker av smärta,
vänder sig ut och in,
under osynliga vingslag.

Lämna mig ifred,
jag orkar inte,
skälva längre, aldrig mer.