Jag vill belysa ett problem med dagens samhälle, en röta som slagit rot i hjärtat av vår vardag. Det är något jag, och säkerligen många andra, uppfattar som ett hot mot mänskligheten och dess bekvämlighet. För att göra detta krävs det av mig att göra det ingen tidigare gjort. Nämligen att nedteckna de oskrivna lagar som ser till vår trivsel på en av de största mötesplatserna i vår storstad. Varför jag manas till detta redogör jag nedan, men för att fullständigt förstå kontexten så börjar vi med lagarna:

1. DU SKALL ICKE SÖKA KONTAKT.
2. DU SKALL ICKE VARA KÄLLA TILL BESVÄR.
3. DU SKALL FOGA DIG INFÖR DE SYSTEM SOM INRÄTTATS FÖR ALLAS TRIVSEL.

Jag klev på tunnelbanan härom morgonen, på väg till skolan trängdes jag med Stockholms nio-till-femmare om en av de få sittplatserna ombord. Som vanligt hade jag hörlurarna i öronen, uppfyllda med ljuden från “morgon i p4” på lagom ljudnivå; och blicken behagligt fäst vid facebook-flödet på telefonens lysande display. På samma sätt som varje morgon, såg jag även denna dag fram emot resan på dryga timmen, som blivit en nästintill helig (i brist på bättre ord) tid på dagen för
mig.

Som en glipa i tiden - mellan hemmets sociala och praktiska ansvar, och skolans långdragna grubblerier och debatter - där jag ostört kan utforska de sociala mediernas ofantliga/ändlösa flöde av intressanta ting/grejer och intriger att iaktta. Tunnelbanan liknar ett mobilt, modernt tabernakel, en portabel helgedom, en flytande, förflyttande plats där folk kan samlas, tysta och var för sig själva - ägna sig åt sina individuella begär. Oavsett ursprung, status, klass eller om en har X alternativt Y i sin kromosomuppsättning, får alla rätten att ta sig från punkt a till punkt b i en säker sfär, ostörd av den hektiska omvärlden; det är en mycket helig plats för mig. Det är en plats vars oskrivna lagar förtjänar en smula värdighet och respekt från sina passagerare. Aldrig förr nedtecknade men ständigt närvarande, åtminstone i lokalbefolkningens bakhuvuden varje gång de går genom spärrarna som separerar den vanliga gråa verkligheten från tunnelbanesystemet som den makalöst levande organism det är.

Jag, såklart, följer dessa regler till punkt och pricka. En befattning som slutat vara en medveten och krävande handling har blivit en vana så djupt rotad i mig att mina muskler agerar av sig själva. Utan en tanke på varför viker jag av med blicken, undviker fysisk kontakt med mina medpassagerare så långt det går, fogar mig stolt efter kösystemen och håller tungan vilandes mitt i munnen. Tanken har blivit överflödig i dessa sammanhang, så koncentrationen den kräver av en besparas så behöver en inte gå miste om ett ögonblick av skärmtid/egentid. Vilket är hela meningen med vår kära tunnelbana!

Nåja, nog med sentimentalitet, till övertrampet. Jag lyckades denna morgon finna ett ledig säte, när dörrarna till T-centralen slagits upp och de flesta trötta resenärerna släpat sig från sina bekväma platser. I enlighet med reglerna fylls vagnen först efter de tidigare resenärerna stigit av, och just denna morgon var det många som hade någonstans de behövde vara. Förnöjt fördrev jag tiden där jag satt, medan de stående alla spanar efter en ledig plats där de står och trängs; och hoppar likt lejon på ett byte vid första bästa tillfälle. Jag fryser upp när jag plötsligt känner en hand på min axel, i hopp om att det endast var ett misstag ignorerar jag den betungande bördan som fast vilar på mig. Flera sekunder går och jag känner hur svetten pärlar sig i pannan. En shock går igenom mig när handen snabbt kramar till om min axel, det går inte att förneka längre, denna hand tillhör en förbrytare av första graden. Jag vänder långsamt huvudet medan jag tar snäckan ur örat, radiopratarens behagliga stämma byts ut mot tunnelbanans ljud, en gäll stämma skär genom sorlet:

-’Unge man!’

Jag var nu öga mot öga med förbrytaren, det var en krökt äldre dam, med sköra ådriga händer och huden hängandes i påsar under hakan som gungade när hon talade.

-’Jag är så förskräckligt trött i benen’, piper hon fram. ‘Skulle du vara så vänlig att låta mig sitta ett slag?’

Hon ser bedjande på mig. Jag stirrar mållöst på henne; hon höjer ett darrande finger och pekar på något bakom mig. Det var uppenbart att hon ville att jag skulle titta, men i mitt förvirrade tillstånd var jag oförmögen att röra mig. Vi stirrar på varandra, hennes underkäke hänger ned och hon rynkar pannan litet, med en osäker frågande röst säger hon:

-’Jo, jag undrar om du skulle vilja låta mig sitta på din plats? Det är trots allt en prioriterad sittplats.’

Jag ser hur medresenärerna börjar titta åt vårt håll, nyfikna på vad det är som stör den lugna morgonen. Tunnelbanan bromsar lugnt in, -‘Gamla stan’ ropar den mekaniska rösten ut, dörrarna öppnas.

-’Hör du mig?’ frågar damen litet högre.

Jag känner hur paniken och skammen sköljer över mig, nu stirrar de som inte stigit av ännu på mig, jag hör hur någon viskar något; skrattar tyst. Ljudet som säger att dörrarna börjar stängas tjuter högt, och förvirrat ställer jag mig hastigt upp, roffar tag i min saker och springandes tränger jag mig förbi de de stående och klämmer mig genom dörren som redan börjat stängas. Väl på plattformen tittar jag genom fönstret och ser den lilla damen sittandes på min plats, hon ser frågandes på mig med ett litet snett leende på läpparna. Jag var så förskräckt och uppjagad att jag var tvungen att åka hem igen, och låg i fosterställning resten av dagen.

Inte nog med att hon bröt mot de heligaste av regler, den där damen, hon hade fått mig att bryta mot reglerna! När jag flydde krigszonen, hade jag i min panik stött in i åtminstone fyra av mina medresenärer, och därigenom brutit mot ett av budorden. Detta skedde för tre dagar sedan. I tre dagar har jag isolerat mig i mitt hem, skammen tillåter inte mig att återigen bruka det färdmedel jag bäst tycker om. Jag vet inte om jag någonsin kommer vara redo att åka tunnelbanan igen. Därför skriver jag nu denna bön, detta vädjande till mina likasinnade i vår fina stad. Reglerna måste följas, och eventuella övertramp måste föra med sig någon form av bestraffning! Kanske en ny myndighet kan åta sig ansvaret att bekämpa denna form av brott, för att skydda vår säkerhet mot sådana övertramp, ett departement av regelpoliser med inriktning på tunnelbanan?

Jag är ingen expert inom dessa sammanhang, men kanske någon där ute hör min röst och känner såsom jag, men har drivet och kunskapen att förändra och förbättra. Jag kallar på dig!