Jag kan idag, 35 år senare, förstå och inse att jag mådde dåligt psykiskt, att jag var i ett pre-psykotiskt tillstånd dessa år, och att det började när min pappa tog livet av sig 1976. Jag hade en bristande kontakt med verkligheten, och mitt sanna jag, som blev allt värre. Men det förstod jag inte då.

Jag blir i februari 1982 ihop med min granntjej Anna, en gammal klasskamrat. Vi har vilt ohämmat sex, och är ganska förälskade i varandra. Jag åker på skidsemester till Österrike med min vän Anders.
Anna kallar mej för cynisk, och vi bryter.
En kväll kommer traktens buse, full, över till oss, han terroriserar mej psykiskt, jag berättar inte detta för någon. Familjen åker på skidsemester till Lofsdalen. Vi skaffar en hund, Charlie, en fin cockerspaniel. I maj åker jag och gänget till Stockholm, vi ser Siouxsie and the banshees på gärdet, en stor upplevelse.
En dag när jag kastar frisbeegolf, så blir jag jagad av två påtända idioter, jag blir slagen på käften. Bearbetar inte detta känslomässigt.
Mamma har ekonomiska problem och ältar det dagligen inför mej. Jag härbärgerar hennes ångest. På sommaren jobbar jag på tvätten, tillsammans med min vän Magnus. Jag blir kär i Fia, och konkurrerar om henne med Magnus, men min kusin Jesper får henne. Han bor hos oss, han jobbar också på tvätten. En kväll låter jag Jesper och Fia hångla på mitt rum, medan jag ligger i sängen och lyssnar på The Cure och deppar och spelar oberörd.

Jag börjar på sociala linjen, men har väldigt svårt med matten. Vår lärare är av den gamla sorten, och har ingen förståelse för mina problem. Jag hoppar av skolan efter en månad. Jag börjar vara uppe på nätterna och lyssna på musik. och sova halva dagarna. Börjar jobba på min systers Maritas jobb, en mössfabrik, men lägger av efter en kort tid.
Jag mår allt sämre av sysslolösheten.
På nyårsfesten 82-83 häver jag en vinare, och får ett smärre sammanbrott, rusar ut i strumplästen flera kilometer. Gråter tillsammans med Fia, över det konstiga, dimmiga tillstånd jag varit i under hösten.
Jag berättar inte om detta för någon annan än Fia, bär ångesten inom mej. Min syster får en son, Daniel. Jag och Irens man Anders, som är filmrescencent, går ganska ofta på bio under dessa år. Vi ser svåra filmer som jag har svårt för att smälta, och ta in känslomässigt, vilket inte är bra för mig. Men en del filmer förstår jag. Jag fungerar ändå ganska bra i kompiskretsen, börjar i mars jobba på tvätten, men lägger av ganska snart.
Försöker ta körkort, men misslyckas.
Åker på David Bowie-konsert i juni.
Åker på semester med systrarna Ing-Britt och Iren och deras familjer, ett bråk uppstår, och jag är nära att åka hem. På hösten har mamma anmält mej till en folkhögskola, i Fellingsbro, några mil utanför Örebro. Jag klarar inte av att gå där, orkar inte med ensamheten, har svårt att få kontakt med de andra eleverna. Känner mig liten och vilsen, osedd och rädd.
Jag åker hem en helg. Går på fest, och på vägen hem upptäcker jag att jag har mammas bilnycklar i fickan. Så jag tar bilen och åker tillbaka till festen och plockar upp Fia och kör hem henne. Sen kör jag ut på landet, med avsikten att köra ihjäl mej. Får sladd på en grusväg, hamnar ute i ett buskage, snuddar ett träd med kofångaren. (Hade jag träffat trädet. så hade jag inte suttit här och skrivit).
Jag vandrar blödande i huvudet hemåt några kilometer. Vaknar dagen efteråt och berättar för mamma, hon går in i stesoliddimman, jag får inget stöd, bara skam och ångest. Ingen i familjen ger mej nåt stöd och tröst, utan jag får ensam gå igenom detta mörker.
Sen rullar livet på som vanligt, ingen pratar om det som hänt, helt enligt vår familjs mönster i kriser. Mamma lämnar bort vår hund Charlie.

Jag repar mej någorlunda, och umgås med vänner och festar mycket.
På Julen börjar min mamma och min syster Marita bråka häftigt, jag stänger in mej på mitt rum, deprimerad och besviken.
I februari 1984 börjar jag jobba på ett bad, stannar där i ett par månader, tills jag fylls av en massiv depression och gränspsykos och slutar. Nu börjar jag bli sjuk, jag skriver mörka dikter, som mamma upptäcker, men hon säjer inget till mej.
Jag vandrar djupare in i dimman, och mamma bestämmer att vi ska flytta isär. Jag får en etta i Varberga. Jag har inget att säga till om. Mamma tar hem en socionom och läkare, för hon misstänker att jag är sjuk, men jag hoppar ut genom fönstret och flyr ut i skogen. Socionomen och läkaren borde naturligtvis stått på sig.

Sommaren 1984 är bara en dimma.
Jag festar med kompisar och spelar oberörd angående den förestående flytten.
Mamma träffar en tio år äldre man, Birger.
Han hjälper till med flytten.
I min lägenhet stänger jag ute omvärlden i drygt en månad, är deprimerad och paralyserad över att vara ensam. Nu börjar mitt första bipolära maniska skov.
Får jobb på ett fritidshem, jag tror att jag mår bra, så typiskt för mani, umgås med vänner igen, är väldigt igång och positiv.
På en fest blir jag ihop med Maria, min gamla klasskamrat och vän. Hon är fortfarande tillsammans med en kille. Vi har ett förhållande som varar i några månader. Jag börjar umgås med hennes bror Mathias, en rullstolsbunden kille, två år äldre än mej. Vi har det väldigt trevligt tillsammans. På lucia så drabbas han av urinvägsinfektion som sprider sej upp till njurarna, och han får allmän förgiftning i kroppen och avlider. Jag var hemma hos hans föräldrar, och såg honom ligga och rossla.
Kort därefter tar Maria slut med mej.
Jag överlever jul och nyår, och börjar en kurs barnkunskap, där jag får lärarinnan Annika, sju år äldre än mej. Jag blir förtjust i henne och bjuder hem henne, och vi har det mysigt, har sex i badkaret.
I februari drabbas jag av en akut depression och gränspsykos och slutar kursen och mitt jobb på fritidshemmet. Jag stänger in mej i min lägenhet med min katt.
Det är nu som det allvarliga mörkret tar vid i min ungdom. Annika försöker hjälpa mej, men jag är onåbar. Hon varnar mej för att jag lever jävligt farligt, men jag lyssnar inte.
Jag fortsätter isolera mej, lyssnar på depressiv musik, och flippar ur. Maria föreslår att vi ska tågluffa ihop, men det rinner ut i sanden.
Jag blir alltmer sjuk. Sommaren 1985 är som en dimma. Jag super mej full och går på Ulf Lundell, men han var ett vrak själv, så det gav inte mycket. Min syster Ing-Britt skiljer sej från sin man Sune. Till hösten börjar jag på Jakobsbergs folkhögskola, men slutar efter några veckor, flyr hem och är bostadslös några veckor. Jag bor hemma hos mamma ett tag. Hon flyttar till Västerås till sin man.
Jag får en etta i ett betongghetto. En morgon vaknar jag och tittar in den fula spräckliga tapeten, och det känns som jag dras in i den.
Jag försöker umgås med vänner, men jag klarar inte det och isolerar mej mycket, Annika och jag träffas, men det funkar inte emellan oss, jag mår för dåligt. Jag börjar en dag gråta häftigt, jag är väldigt rädd och orolig över hur jag mår.
Men det förtränger jag hösten övergår i vinter.