Vintern 1985-86 har jag svårt att minnas.
Jag var för mig själv, ganska avstängd känslomässigt och deprimerad. I slutet av februari blir Palme mördad, och det väcker mina känslor. Får kontakt med min sorg över min pappa. Åker och hälsar på min mamma i Västerås, och gråter till Palmes begravning.
Jag fylls av en eufori, lyssnar på The Doors,
och är i ett begynnande maniskt skov.
Det är som att vara i ett svävande lyckligt rus, i vilket ingenting är omöjligt. Hjärnan tänker 10 tankar samtidigt och livet är underbart.
Jag börjar jobba på ett skolbibliotek, och går på eftermiddagskurs för människor med olika problem. Jag placeras i den gruppen, utan att få någon förklaring varför. Men jag trivs.

Min syster Iren får en dotter i april, Joanna.
Jag börjar skriva dikter ganska intensivt, jag är bipolärt manisk så att det sjunger om det. Mannen som leder kursen har startat ett litet förlag, och jag ska få ge ut ett dikthäfte.
Jag träffar en tjej, Pia, och vi inleder ett förhållande, men det varar bara någon månad.
Jag firar midsommar ute på landet med ett stort gäng vänner och bekanta. Vi stjäl vin från grannarnas vinkällare.
På sommaren börjar jag jobba på en gruppbostad för vuxna gravt utvecklingsstörda.
Jag trivs inte där, orkar inte med det psykiskt, utan hoppar av efter några veckor.
Jag börjar isolera mig och alltmer gå in i dimman igen. Jag åker ner till sjukhuset och vandrar i korridorer som håller på att restuareras. Jag åker med min vän till brorsans torp, och liftar sen till Öland, supermanisk. Cyklar upp upp till Böda i full fart, och tillbaka.
Jag börjar bli gränspsykotisk.
Jag försöker ändå att börja på en folkhögskola, Biskops Arnö, stannar där någon vecka, men flyr hem. Hemma, utan pengar, planerar jag mitt suicid, ska hänga mej. Jag lyssnar på The Doors, LA Woman, och identifierar mej med Baader-Meinhofligan. Jag återvänder till skolan. Jag får en klasskamrat, Gabriel, som också mår väldigt dåligt. Efter några dagar när jag är ute i naturen så får jag ett psykotiskt sammanbrott. Det är svårt att beskriva hur det känns. Fasansfullt. Vidrigt. Jag hade plötsligt inte något jag längre, och skräckslagen sökte jag hjälp hos folk på skolan.
Den enda liknelse som jag kan komma på som är någorlunda överrensstämmande, är att man simmar djupt i ett hav i det totala mörkret, och man vet inte vad som är upp eller ner, och man befinner sej bara i ett vacuum känslomässigt, med en ständigt terroriserande ångest.
Jag önskar inte min värsta fiende en dag i detta tillstånd. I detta helvetiska tillstånd befann jag mej i ett års tid.
Jag återvände hem till Örebro och sökte hjälp i psykiatrin, blev inlagd och fick diagnosen borderline, vilket knappast stämde, för jag var schizofrent psykotisk och bipolär, har jag läst mig till och räknat ut genom åren.
Vad gjorde jag i detta helvete? Jag kunde inte förklara för någon hur jag mådde, och jag förlorade mitt språk. En konstant surrealistisk mardröm, en vrålande tortyr.
Min bror Leif skiljer sej i samma veva från sin kvinna, och han börjar supa och knarka igen och mår skitdåligt, och riktar sina aggressioner mot mig.

Jag fick en lägenhet i betongghettot Oxhagen igen, men jag orkade inte bo där, så jag flyttade hem till min syster Marita. Folk blev rädda för mej, jag var en främmande skärrad zombie.
Jag försöker ta mitt liv med alldeles för få tabletter, och blir magpumpad och inlagd på psyket. Vistelsen där är obeskrivlig.
Jag bor hos Marita och hennes 11-årige son Mathias. Det kan inte ha varit bra för honom att se och höra mig, så sjuk.
Jag testar två olika beredskapsarbeten, men det är bara ett mardrömslikt fiasko.
Jag börjar i psykoterapi på församlingarnas rådgivningsbyrå, men jag är så sjuk, så terapin fungerar inte, och jag avbryter den efter några veckor. I april 1987 får jag en lägenhet i ett ungdomsboende, som två av mina systrar ordnat åt mig. Det enda jag gör är att vara vaken hela natten, sova hela dagen, titta på TV, äta. Jag är i helvetet, och ingen kan hjälpa mej.
Mamma kommer för att hjälpa mig att fixa i ordning i lägenheten, men hon blir förskräckt då jag i 10 minuter sitter och stirrar in i väggen.

På sommaren försöker jag ta mitt liv, knyter en sten om foten, och ska hoppa i ån, men jag är så full så det misslyckas.
Socialen börjar uppmärksamma mej, äntligen... och jag erbjuds familjehemsplats.
Jag går i mitt eländiga tillstånd ändå på midsommarfest, jag förstår inte hur jag orkade med det. Träffar en tjej på krogen som kommer hem till mej, och kanske detta var det första lilla lysande hoppet i det totala mörkret.
Jag ser rockkonsert med Iggy Pop. Liv!
Jag och min barndomsvän Anders träffas en augustikväll, och vi åker på en cykeltur i staden. Vi klättrar upp på ett högt hustak, och jag har i mina tofflor svårt för att ta mej ner igen.
Jag tar mej in på vinden, och när jag kommer ut ur huset så har Anders hoppat upp på ett passerande godståg, mellan två vagnar, vilket jag också gör. Vi ska bara lifta till stationen och pressbyrån en bit bort. Dock börjar tåget accelerera, och vi har inte en chans att hoppa av. Vi åker med tåget i fyra mil upp till Lindesberg, där polisen tar oss.
Vi får vänta flera timmar på morgonbussen hem. Denna händelse var något jag behövde i mitt bedövade urspårade tillstånd.
Jag går på en fest, träffar en härlig kille, Stefan, som är berusad på allehanda stimulantia.
Jag visar honom min diktsamling, och han börjar deklamera ur den högt och inspirerat. Han kallar mej för en bra poet, vilket ger mej en kick. Jag börjar så smått att skriva igen.

Jag får kontakt med Annika igen, vi börjar umgås, till en början får jag ett vredesutbrott på telefon, men hon lät sej inte skrämmas.
Vi har sex på ett fullständigt rasande sätt, vi lever ut alla känslor och det finns inga hämningar. Jag befinner mej fortfarande i psykos, men det enda jag kan göra är att ta till vara på de minsta ljuspunkterna.
Vi åker ofta ut i naturen, till skogen, och tillbringar mycken tid där. Jag klär av mej naken och springer över ängarna och jag badar i en bäck. Vi lyssnar på Tant strul, Kajsa och Malena, David Sylvian och Eric Satie, och vi läser Karin Boye, Jonathan Livingstone Seagull och Profeten. Jag börjar måla, med vattenfärger, vått i vått, det är skönt och befriande. Sakta men säkert börjar jag känna fastare mark under fötterna. Men bakslagen kommer då och då, som att dras ner i ett träsk.
Men då finns Annika med sitt lugna och starka vara till. De dryga två månader som följer när jag frisknar till är de lyckligaste i mitt vuxna liv. Paradisiska dagar och nätter. Jag har sparat lite pengar under min socialbidragstid, och köper mej en snygg skinnjacka. Annika lappar ihop mina slitna jeans, så jag känner mej snygg. Jag upptar min psykoterapi med Carl-Erik, det känns bra.
En dag går vi upp kulturförvaltningen, för att hälsa på min vän Eva som jobbar där, jag ville ge henne min diktsamling. Hon frågar mej om jag vill börja jobba där som assistent.
Jag tackar ja, och börjar jobba dagen efter.
Annika och jag umgås intensivt, och vi åker i slutet av september till Stockholm. Det blir en härlig helg, jag köper mej ett par oxblodsröda jodpurs, som jag är stolt över. På hemvägen besöker jag folkhögskolan Biskops Arnö, pratar med rektorn, en underbar kvinna. Hon berättar att Gabriel, min klasskamrat, har tagit livet av sej. Jag liftar hem, och åker hem till Annika. Hos henne får jag ångest över Gabriels suicid, lägger mej på golvet och börjar gråta en gråt som är den starkaste i mitt liv. Jag ligger i Annikas famn, och hon tröstar mej, och jag mår bättre igen.

Jag jobbar vidare på kulturförvaltningen, tar en dag i taget, har mina kriser. Jag kommer hem efter jobbet och ligger på golvet och gråter i timmar, men Annika finns alltid där för mej när det krisar. Jag träffar Leif som rymt från sitt behandlingshem på LP-stiftelsen. Han har kommit till kristen tro, och mår vid tillfället inte så bra. Men senare åker jag och besöker honom på behandlingshemmet och vi får en fin helg tillsammans. Jag börjar läsa Johannesevangeliet, vilket är en stark läsning.
Jag går ut på krogen på helgerna, ett nyöppnat ställe, Italiano, där det är många roliga och trevliga människor. Vi dansar på en efterfest, och trivs tillsammans. Jag börjar umgås med Räkan och Evis, två gamla vänner. Vi har det mycket gott tillsammans.
I början av oktober åker jag och Annika till min brors torp utanför Askersund, vi hyr en bil, och jag kör den utan körkort väl ute på landet.
Det är en av de skönaste helgerna i mitt liv, vi vandrar i skogen, och myser på fårfällen framför brasan och äter god mat. Vi älskar opptända passionerat.
Jag trivs på mitt jobb, får bra kontakt med Eva, och hennes medarbetare Mats. Hela stället andas kreativitet och mänsklig värme.
Jag deltar i ett lokalradioprogram, och läser upp mina dikter. Mamma hör det i bilen, och hon börjar gråta över att jag mår bättre.
Jag börjar en kurs på eftermiddagarna, i radio- och videoproduktion, där träffar jag Susanne, en konstnärinna. Vi har det mycket bra ihop, kreativiteten strömmar, och vi gör ett radioprogram som sänds i lokalradion. Vi gör också en videofilm. Jag blir förälskad i henne, men hon är gift.
I början av november så läser jag upp mina dikter på ett ställe, inför gymnasister, tillsammans med två poetvänner, jag är väldigt nervös innan, men jag får beröm efteråt. Annika är där, och vi firar med att gå på krogen. Hon blir ganska full, och vi hänger med en kille hem till honom. De två ligger med varandra när jag försöker sova bredvid, sen ligger jag och Annika med varandra. Dagen efter ångrar vi oss. Jag har undrat om denna händelse fjärmade Annika och mig från varandra.
Att det rena och oskuldsfulla blev smutsigt.

Jag lär känna två unga tjejer, Sofie och Sif, sjutton år gamla. Ville jag ta igen mina förlorade tonår? Jag blir på en fest ihop med Sif. Jag skaffar två katter, Jim och Jam.
Jag och Sif umgås mycket, och jag glider ifrån Annika alltmer. Jag går med i en teatergrupp som ska sätta upp en barnteaterpjäs, Sif är med där också. Min diktsamling rescenseras i stadens tidning, jag får positiva omdömen, och känner mej stolt. Jag drabbas lite av hybris, jag tycker att jag är en POET!
En eftermiddag/kväll stannar jag kvar på jobbet för att låna en skrivmaskin. Jag ställer två värmeljus på skrivmaskinen, och går ut till ett angränsande rum för att ringa Maria. När jag kommer in i mitt rum igen så har ljusen ramlat ner på golvet och satt eld på filmaffischer och mina skor. Brandkåren kommer, och dom lyckas släcka elden.
Julen tillbringar jag nere hos Leif. Han och Kerstin har blivit ett par igen. Jag blir kristen.
Idag 31 år senare, så kan jag känna igen tecknen och tendenserna, att jag från och med november/december den hösten gick in i ett maniskt skov. Inte så kraftigt som året innan, men ändå alldeles för energiskt och impulsivt.
Hur kunde jag lämna en människa som Annika för att bli tillsammans med en 17-årig flicka?
Vad är det som har dig i sitt våld, frågade mig Annika i november den hösten. Jag förstod inte vad hon pratade om. Men nu vet jag svaret:
Min bipolaritet. Men vi fick 2,5 månader tillsammans, och vi älskade varandra.