Jag längtade till skogen idag, som man kan längta efter ett glas kallt vatten en varm dag när man är mycket törstig.
Så jag tog taxen med mig och gick ut. Jag behöver inte gå länge, tio minuter kanske, för att stå inne i uppvuxen barrskog med skägglav på grenarna och myrstackar invid stammarna. Mossbeklädda stenblock. Viltstigar i snåren.
Helt nära den glesa bebyggelsen, visserligen, men utom synhåll.
Att gå på mjukt fjädrande mossmark och barrklädda stigar som nu är täcktamed en matta av multnande höstlöv.
Att stå under träden och se topparna gunga i blåsten och lyssna till det dova dånet från storskogen, som ett hav, ett hav av höga furor och granar. Havsbruset från skogen som är invävt i mina allra tidigaste minnen, jag har alltid hört det.
Att stå där i vördnad och veta att djupt under mina stövlar växer och vindlar sig det vidsträckta rotsystemet i ett väldigt nät, där träden kommunicerar med varandra, medan kronorna sjunger oktobers mäktiga sång. Vara en del av allt detta.
Att andas djupt. Att höra prasslet av fukt som droppar från grenarna och enstaka löv som dalar till marken.
Att känna tillhörighet. Läkning. Andakt.