Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kan inte säga




Kan inte säga som det är. Det började med hennes ord, hennes skrivna ord, putsade och robusta som metaller i god matjord. Så fort jag såg dem, jag behövde knappt läsa, kittlade det på ollonet som av en mycket fin pensel, en dyr. Som andades hon viol på mitt kön. Sedan möttes vi, vi sågs och asfalten låg blank och lövträden lyste rött i gatlyktornas sken. Det luktade äpple i kvarteren och i de små parkerna. Hennes ögon såg mig och jag såg hennes ögon, vilka var svarta av allvar och tusen mil ifrån seende och helt stilla som nattlig sjö i djup granskog. Ja, sa jag: jag sa ja.

Sedan, såklart vi ville, var vi nakna med oss, men hennes kropp var som i två delar. Den upptill levde ett ystert liv i beslöjad solodans och folksång, som klädd på samma gång till fest som till skogs, ett slags nynnande seans hela den! för troll och för älva. Den nedre förblev tyst och stängd, som ett övergivet kök där lukten av sik och potatis vädrats ut och jag hade inte tålamod, nej, jag hade inte tid, att lyssna till savens många melodier ur gömmor och prång.

Du sa du tyckte mycket om mig. Mitt sätt att tala, när jag rörde mig fritt i rummet, hur jag plockade med föremålen, hur jag vred på sakerna och orden. Jag blir ju påverkad, som en drucken, smickrad till tårar, tungan tjocknar och jag börjar sluddra - ty jag vet en del om brist, om längtan och om hopp. Så drabbad av dig. Du välter mig ur mina vanliga dagar, jag glömmer äta och jag minns inte längre vart jag är på väg, vilken som är min stig. Vi sa vi skulle vara ärliga mot varandra och jag kan leta i mig, i min ryggsäck, men jag kan inte säga som det är.

Det hugger till i mig. Det känns som att det är hjärtat. Jag går på toaletten. I spegeln tittar mitt ansikte på mig, som kom det före mig. Köttet är på väg att lossna från okbenet, håret står på ända och ögonen är vilda, svarta jag tror av vrede. Jag spolar, går tillbaka, sätter mig i bästa fåtöljen, den med armstöd. Jag fryser över ryggen och handlederna, svettas om öronen, nacken och fötterna; lägger filten över, skjuter undan den, lägger den över mig igen. Stirrar ut i rummet, kan inget annat. Och kan inte säga, kan inte säga som det är.




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 234 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2018-10-22 13:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson