Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Sagan om elektronen

Det var en gång en elektron som inte ville vandra ensam i den stora rymden. Han hittade en proton men för att inte komma för nära protonen, vilket kunde vara förödande, cirklade han runt den på ett lämpligt avstånd, och vips! så hade det bildats en väteatom.

En väteatom är visserligen mer än en elektron men ändå inte så mycket att ha i den stora rymden. Väteatomen hittade snart andra likadana atomer som bildats på samma sätt. Om ett moln av vätgas blir stort kan det faktiskt cirkla runt i rymden och bete sig som en riktig planet.
Som Jupiter och Saturnus. De består visserligen inte enbart av vätgas men gasen utgör en stor del av det vi ser när vi betraktar dem.

Men att cirkla runt i rymden som en gasplanet var inte riktigt vad vår elektron längtade efter.
Det måste finnas mera spännande saker att företa sig i den enorma rymden. Och visst var det bra att ha en massa likasinnade kompisar men det kunde ju finnas andra atomer än väte.

Det dröjde inte länge förrän vår väteatom hade hittat en annan sorts atom att leka med. Tillsammans med en annan väteatom som var ute i samma ärende kopplade den ihop sig med en syreatom. Två väte- och en syreatom förenade sig till något oslagbart fint - en vattenmolekyl.

Att existera i en vattenmolekyl innebar nya horisonter för den lilla elektronen. Nu blev den plötsligt medveten om vad temperatur är och vilken betydelse den har. Samma molekyl kunde existera i vattenånga som for runt i atmosfären kring en planet eller så kunde den vara flytande och skvalpa omkring i en sjö eller ett hav, eller så kunde den ligga frusen i ett täcke av snö eller is.

Men hur skulle dessa skillnader i temperatur kunna åstadkommas? På många håll i universum är det så kallt att vatten bara kan existera i form av is. På andra håll finns det solar som skickar ut värmestrålar på flera tusen grader, där kan inte ens vattenånga existera.

Men nu var det så att vår elektron hade en enorm tur.Den befann sig på ytan av en planet som visserligen hade varit oerhört varm men hade svalnat så pass mycket att dess yta erbjöd en miljö där vatten kunde skvalpa omrkring i hav och sjöar. Planeten befann sig i en omloppsbana kring en sol som belyste planetens yta precis lagom mycket för att det mesta av vattnet kunde flyta omkring i havet men att en del av vattnet på havsytan kunde omvandlas till ånga som steg upp genom atmosfären och så småningsom kondenserades till vattendroppar och kunde bilda moln. Molnen kunde av vindarna föras in över landområden där de efter en tid kyldes ned och bildade regndroppar som föll ner mot planetens yta, Där samlades de till bäckar och älvar för att rinna ut i havet och på nytt göra sin färd genom atmosfären.

En vattenmolekyl kan passera genom attmosfären miljarder gånger när den ingår i vattnets kretslopp. Den kan också hamna i isen vid polerna och bli liggande i miljoner år. Den lilla molekylen i den här sagan fick inte bara uppleva många resor mellan hav och himmel, den fick också göra bekantskap med molekyler av andra slag än väte och syre.

I en samling vattenmolekyler kan det finnas molekyler av många andra slag. De kan tillsammans med vattnet bilda en lösning som till exempel när natrium- och kloratomer förenar sig med vattenmolekylerna och bildar saltvatten.Det kan finnas molekyler som förs omkring av vattenmolekylerna utan att förena sig med dem. Ett hav eller en sjö kan vara en miljö där olika slags molekyler konfrontreras med varandra och där olika reaktioner melllan dem kan äga rum.

En elektron kan inte tillskrivas en egen vilja. Det kan inte heller en atom. Men om vi tar en låda och slänger ner en massa sladdar eller snörstumpar i den och skakar om så finner vi att de trasslar ihop sig både med sig själva och andra. Det beror förstås inte på att de har en medveten vilja på samma sätt som en människa har. Men ändå är deras tendens att trassla ihop sig så stark att vi gärna vill säga att de "vill" trassla sig.

Olika grundämnen har olika stor tendens att "trassla sig". Men det finns ett ämne är speciellt i detta avseende och det är kol. Och eftersom kol har en så unik förmåga att förena sig med en stor mängd andra ämnen så har det blivit en nödvändig beståndsdel i det vi kallar liv.

Nu har vi kanske tappat greppet om den lilla elektronen som skulle vara huvudpersonen i den här sagan.

Eller kanske inte. Vad som händer med en liten elektron och vad som händer med en sol eller planet har en gemensam nämnare, det styrs av naturlagar. Att man slår sig om man ramlar från en klippa eller en trädgren har människor vetat i alla tider. Men att det beror på gravitation och att det är samma kraft som håller jorden kvar i sin bana kring solen har inte varit känt mer än några hundra år

I förhållande till mig som berättar det här är elektronen mycket liten men i förhållande till universum är jag själv liten som en elektron. Jag är en produkt av samma naturlagar som de som fick elektronen att bilda en atom och så småningom bli en del av en vattenmolekyl.

Jag kan ju inte som elektronen i en vattenmolekyl stiga upp i atmosfären, bilda moln och falla ner som regn vilket verkar nog är väldigt häftigt att få göra. Men jag kan färdas i fantasin, inte bara upp i vår atmosfär utan vidare till fjärran planeter. Och mina fantasier är inte bara gripna ur luften, de berikas ständigt med vad vetenskapen lär oss om hur det faktiskt ser ut på olika håll i den rymd där vi bor

Elektronens berättelse är också berättelsen om mig - och dig.




Prosa av stenhur VIP
Läst 55 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-10-22 15:16



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Känns som om författaren av texten sett 'för många' avsnitt av program som 'Fråga Lund', 'Fråga hund' samt 'kunskaps centralen'...
2018-10-23

  walborg VIP
Tack för en fantastisk sannsaga full av kunskap och tacksamhet mot livet
2018-10-22
  > Nästa text
< Föregående

stenhur
stenhur VIP