Jag vänder ut och in,
på mig själv,
väntar på att månen ska falla från himlen.

Det dröjer ibland tror jag
nog
att det inte kommer att hända,
alls.

Stämband talar viskade tyst,
till hjärnan,
själens kontor.

Människor.

Genier, missanpassade idioter,
jag beundrar dem,
de små,
aldrig så totalt misslyckade traumatiska krigarna.