Brev I

Jag var ett ensamt barn. Inga syskon. Inga vänner. Ensamheten blev absolut när mina föräldrar dog. De lämnade kvar ett hus. En förmögenhet.

Det var veckan efter jag fyllde 18. Fortfarande en gymnasieelev bland människor som saknade själar. Nu var jag dock även en stolt och laglig bilförare.
- Du klarar väl dig själv nu gumman? frågade mor mig ett dussintals gånger.
Jag slutade svara efter den fjärde gången. De skulle kampa ute i bergen sa de. Och visst, det var sant. De kampade säkert ett par nätter. Innan de fyllde tältet med lustgas och hängde sig tillsammans. Det måste varit vackert. Om jag visste det skulle jag sagt till mamma att det var okej. Jag klarade mig fint.

För det gjorde jag. Skolan var inte så svår. Jag bugar och bockar inför mina föräldrars vita akademiska bakgrund som gav mig ett lika priviligierat anlete som deras. Och arvet gjorde mitt ynkliga liv både enkelt och meningslöst på samma gång. Jag är dock ledsen, kära läsare, om jag ger intrycket av att vara en icke-människa; ett vidunder från havets djup. Ledsen, för att jag kommer göra er besvikna om ni välvilligt läser igenom vad jag ändå måste erkänna är mitt livs berättelse. Men jag hoppas samtidigt att ni inser vikten i mina ord och vad jag snart ska göra, och inte bara tar dem som ett fantasifullt påhitt. De är nämligen lika sanna som dina hjärtslags frekvens. Och om du inte vill leva som ett tomt skal: lyssna då till min berättelse som om de vore skrivna av Guds dotter.

Brev II

Ett av mina första minnen var när jag försökte stoppa in en krita i min fitta. Freud skulle lägga stor vikt vid den saken. Men även faktumet att min mor var där lika snabbt och tog bort kritan, lite för fort, så att jag började gråta av antagandet att hon var vred. Moderns ilska blev snart Faderns. Kristus hängde från korset, och jag minns hur jag var den ende som log på begravningen. Jag åt godissnören och smaskade så att det ekade mellan väggarna.
- Schh!
Mors blick fick mig inte längre att gråta. Gråten väntade tills jag skulle gå och lägga mig på kvällen. Det var då jag mindes att jag var sönder.

Det var halloween. Far klädde ut sig till en röd demon med plasthorn. Mor till en ängel. Far skrämde barnen som knackade på, mor gav dem godis. Jag höll mig undan. Var klädd som Hades från Disney. Mor sminkade mig och satte upp mitt ruffsiga hår så det såg ut som en eld. Samtidigt satte vi på en sele på stackars Kurvan, som var vår bittra katt. En sele med två extra huvuden av papper. Det var pappas idé att göra henne till Kerberos; underjordens vakthund. Det tog en kvart, sen var huvudena bortklösta och hon hade fastnat i selen efter många försök att komma loss.

Far brukade alltid sitta uppe med mig och se på “The Evil Dead”. Mor och han hade bråkat om huruvida det var en film lämplig för barn. På något sätt var det faktiskt far som kom segrande ur den kampen. Men den kvällen somnade pappa i soffan. Det var det nya jobbet som gjorde honom så trött, sa mor. Samma kväll satt hon och tittade på stjärnorna. Drack rödvin och grät. Det var då jag upptäckte att det rann vatten från dörren till källaren. Nyfiken som jag var öppnade jag dörren, fortfarande klädd som Hades. Jag tände lampan. Vattnet droppade ner vid varje steg. Mörkret på andra sidan skrämde mig. Pannrummet morrade åt mig som ett monster. Jag mindes scenen från “The Evil Dead” och rädslan blev bensinet till min brasa av nyfikenhet. Kanske fanns det där en bortglömd bok med magiska krafter.

Jag trippade ner för trappan. Tryckte på strömbrytaren vid dess ände och ljusbringaren i taket blinkade till några gånger innan dess ljus tog död på skuggorna som ärkeängeln Michael. Den bländade mig. Det var bara en glödlampa som dinglade där från himlen. Vattnet rann ut i en pöl över golvet. Jag trampade mig fram över den kalla stenytan och började leta bland allt bröte. Vedpannan hostade åt mig, men jag ignorerade den. Bland alla kartonger och högar med böcker såg jag plötsligt en kista. Jag flyttade sakerna så att en liten väg formades. Jag log förmodligen. Fingrarna kittlade. Jag öppnade den.

En blodpuddingsfärgad blob låg där. Den reste sig upp och ner som om den andades. Jag kunde inte kategorisera den. Den liknade ingenting jag tidigare sett. Det mest familjära jag kunde tänka mig var en hög med gamla sopor.
- Vad gör du här? sa en röst jag först trodde var min far.
När jag vände mig om såg jag en skugga dra sig ut med beniga armar ur väggen. Ögonen reflekterade lampan i taket, och den skakade som en gammal man. Paniken förstelnade mig som om det vore Medusa som stirrade mig i ögonen.
- Du ska inte vara här barn lilla.
Jag blundade. Hukade mig ner för att gömma mig bland lådorna.
- Mitt namn är Karon. Denna plats är inte en lekplats. Iväg med dig!
Fortfarande med händerna för ögonen sa jag:
- Jag ville bara se vad som gömde sig i kistan.
- Kistan säger du? sa Karon.
Han började skratta.
- Det du finner i den där gamla lådan är inget annat än hopp.
När jag sedan öppnade mina ögon var min far där. Han plockade upp mig och la mig ner bland lakan och kuddar.

Brev III

Puberteten är en sjukdom. Där, bland idioternas konung, skulle såren slickas på med smutsiga tungor. Där skolskåpen stod som gravar. Där kåta pojkar manifesterade Guds största misstag: mannen. Men av alla misstag var idioternas konung den som tog emot guldpokalen. Han tog emot den med heder och ära; bugade inför skolan då hans finniga ansikte frågade mig:
- Du vill inte ta en cig med mig eller?
Desperat som jag var tackade jag ja. Andades in. Andades ut. Fan vad bra det var.
- Hänger du med mig hem sen efter svenskan?
- Nej.
Otur som jag har var det just i denna pojkes lilla mage som fjärilen flög omkring som skulle orsaka en orkan på andra sidan skolhuset.
- Nähä? Är du en flata eller vad fan är det för fel på dig? Ta din jävla cig och stick, sa han och fimpade den vita och orangea cylindern på fotbollsplanen.
Jag gjorde som han sa. Jag stod där och andades död. För Döden är min Heliga Ande. Och ja, visst, han hade inte helt fel. Det var någonting som var jävligt fel med mig. Och jag var tekniskt sett en “jävla flata”, om han menade att jag var homosexuell.

Resterande år kunde härledas till dagen då jag tackade nej till idioternas konungs försökt till ett frieri. Tuggumi i håret. Skratt i korridoren. Kiss i mina gympakläder. Så som i himmelen, så ock på jorden.

Jag erbjöd mig att städa i källaren. Mor tyckte det var egendomligt. Någonting att säga till sina vänninor när de hade den där bokcirkeln som i själva verket var ett sätt att få dricka vin på vardagen utan dåligt samvete.

Där i källaren var det tyst. Elden gäspade numer när jag var där. Mörkret var mindre skrämmande. Och där, i skuggan av väggen, gömde Den sig. Jag matade Den. Hällde mitt egna blod i en tekopp. Dess tentaklar sladdrade som ormar när Den fångade min gåva. Jag såg Den aldrig, för Den sa ifrån när ljuset blev för starkt. Men en sak var säker: Den växte som en helig frukt. Och bakom mig satt Kurvan. Morrade. Fräste.

Brev IV

Årstiderna kom och gick som knallar. Mina föräldrar lämnade mig som Gud lämnade Salomos tempel. Det var nu jag som drack Jesu blod och stirrade på stjärnorna. Som drömde om oändliga hål i marken. Där jag kastade blod och kritor. Det var nu jag som skrämde barn. Som gav demoner godis. Och i källaren. Där är mitt hopp. Tentaklar och ögon, armar och tarmar. Där bubblar Den som flytande tjära, äter blod som Yahweh.

Brev V

Jag har odlat vingar. Tro det eller ej. I farstun trampar fallna änglar av sig snön, med deformerade lemmar. Jag sitter i min kokong. De korpsvarta fjädrarna kittlar mig i näsan. Det blir blött. Det rinner blod. Inte tårar.
- Hej hej! säger jag när demonerna vandrar in.
Blir inte rädd längre. Min hand ligger mot marken och jag säger:
- Jag är porten till helvetet. Följ mig om ni vågar leva.
Vi går ner i källaren och jag skrattar.

Brev VI

Kära läsare. Du tror att jag är galen. Om du gör det har du både rätt och fel. För ingenting är sant. Så på ett sätt är vi alla galna.

I källarens mörker pulserar ett ljud. Mitt livs symfoni. Melodierna är vridna. Stämmorna i fel tonart, och rytmen exploderar i panikångestens hjärtslag. Jag står här. Beredd att gå ner, som Orfeus. Men någonting hände. Och nu förstår jag varför jag finns, den här, min kropp, hela jag… Symfonin talar till mig. Får mig att skrika och sjunga min anledning, min mening.
- Ät mig! Ät mig!
Det är därför jag är här. För att bli slukad. Hela jag. För det är Den som har förstört allt.
- Ät mig! Sluka mig! Hela min själ!
Vattnet droppar. Kryper som en flod ner längs trappan. Ett, två, tre… På väggarna står det vad jag redan vet: “Alltings grund är avgrunden”. Nio, tio, elva… Och jag tänder lampan. Ljusbringaren faller från taket. Taket, min himmel. Mitt hål. Min spricka. Och jag ber Den, att ta mig bort från alla händer som trasslar sig och klämmer. Som håller sig fast i mitt kött. Riv ut alla tusenfotingar, kasta bort alla råttor som gnager i mitt hjärta. Det finns ingen annan plats för mig, än den frusna tomheten. Tomheten som är min gud. Tystnaden är Ordet, och Ordet är talat. Öknen är mitt paradis. I den frusna sanden vilar min själ.

Brev VII

Det som är nedan är såsom det som är ovan och det som är ovan är såsom det som är nedan, till utförandet av det Endas mirakel. Liksom allting har kommit från ett genom den Endes tanke, har alla ting fötts ur detta Enda genom anpassning.

Efter det svarta kommer det vita. Där vaknar solen, gul som guld. Men det är när den blir blodigt röd som jag vaknar på nytt. Så är världen skapad. Från detta ska de förunderliga anpassningarna komma, av vilka detta är måttet.