Vi står mitt i ett minfält
som i en krigsfilm
ingen av oss vet
hur vi hamnade här.

Ingen vågar gå
ingen vågar säga något
risken för att sprängas i bitar
är för stor.

Jag försöker
kan aldrig låta bli
är övermodig och tror att
jag har skottsäker väst

(fast det är såklart inte sant.)

Jag kan bara inte hålla käften.

Vi är i fara
och det är mitt fel
allt är ALLTID mitt fel.
Jag släpper allt och springer,
för jag har lärt mig att om man springer tillräckligt fort
hinner kriget inte ikapp en.

Vi har kommit i från varandra.
Snön faller kallt
som metallsplitter
och jag blöder
från ett sår i bröstet.

Jag tog mig över fältet
men det spelar ingen roll
för om du inte hittar mig
dör jag.

Du har snubblat
i mörkret
slagit i pannan.
ligger på marken
som ett skadeskjutet djur.

Frosten biter i benmärgen,
försvagar.
Vi måste hitta tillbaka,
ställa allt till rätta
och säga förlåt
för alla gånger vi sårat varandra.

Det vi inte vet
är att det redan är försent

För hittar du mig
dör vi båda.

Den här gången kan vi inte
rädda varandra.