Skogen

Midnatt
Hon vaknar av att hon fryser. Det är tyst och mörkt. Hon blir förvånad när hon inser att hon är i en skog. Hur hamnade hon här? Hon minns inte riktigt. Varför är hon i skogen? Hon borde vara hemma hos familjen. Istället ligger hon här mitt på marken och fryser. Väldigt dumt. Det verkar vara en stor skog. Det är tyst och kallt. Hur ska hon hitta hem? Hon ser att klockan är tolv. Nu har det blivit alldeles mörkt. Fast hon tror att hon har varit här förut. Det är den tredje augusti. Det minns hon i alla fall. Det enda som hörs är en fågel som ropar någonstans långt borta. Hur sjutton hamnade jag här? tänker Stella förtvivlat. Det här är en dröm. Så måste det vara!

Jag gick ut hit i dag på eftermiddagen, det minns hon nu. Men det går inte att minnas varför. Usch, så läskigt! Hur har det här kunnat hända.

Barnen hade varit extra gnälliga idag på förmiddagen. Hade hon bara tröttnat på dem och smitit iväg? Näe, så kunde det inte vara. Man gör bara inte så. Inte när man är en mamma. Det måste ha hänt något förfärligt. Jag måste komma på vad som hände. Bäst att sova en stund först. Snart kommer jag att minnas allt.

Morgon.

Solen börjar värma nu. Det hörs inte speciellt många fåglar ännu. Hon ser en myrstack lite längre bort vid en sten. Alla myror är fullt upptagna med sina uppgifter. De släpar på små små barr. Alla myror verkade veta vad de skulle göra.
De är säkert väldigt smarta. De vet i alla fall vad de ska göra. Det är mer än vad jag vet, tänker hon dystert. Nu börjar hon bli hungrig också, men orkar inte bry sig om det. en ekorre skuttar plötsligt förbi henne på stigen. Hon går långsamt framåt. Vad tyst det är här. Knappt några fåglar alls som kvittrar.

Det luktar höstlöv, tänker hon när hon vaknar.Nu är det är nästan mitt på dagen och solen skiner. Hon ligger på mjuk mossa. En fågel sitter alldeles bredvid henne och tittar nyfiket på henne. Men det är helt tyst och stilla här. Man borde ju höra några fåglar tänker hon yrvaket. Hon måste ha slumrat till igen. När hon vaknar nästa gång hör hon en fågel som skriker och flera andra som kvittrar glatt. Hon hör en koltrast också, det vackraste ljud som finns. Hennes morfar hade lärt henne känna igen en massa olika fågelläten. Hon tycker allra bäst om rödhaken, den var så livlig. Och nötväckan var rolig. Den kunde klättra och hänga upp och ner på en trädstam. Näe, nu måste jag bege mig hemåt. Här kan man inte stanna längre. Hon måste komma på varför hon lämnat hela familjen och stuckit hit.

2.
Just ja. Nu mindes hon hur det varit igår. Barnen var så gnälliga. Hon kände att de var tvungna att hitta på något. De hade åkt iväg till en marknad. Det minns hon nu. De hade sålt fina dukar och tavlor mindes hon, och smycken. Hennes barndomsvän Anne-sofie hade varit där och sålt en massa smycken och andra saker. Det hade varit folk överallt. Det mindes hon. Jag minns allt anat, men inte vem jag är! tänker hon förtvivlat.
Hjälp, var bor jag? Inte ens det kunde hon komma på nu. Läskigt.
Det var som sagt fullt av folk överallt. Några gubbar började berätta roliga historier. Eller de trodde att de var roliga. I själva verket var de pinsamt dåliga. Det var flera personer som började berätta roliga historier. Men hon tyckte mest att de var pinsamma.

Det här mindes hon klart och tydligt. Så varför minns hon inte varför hon ligger här i skogen? Nu vill hon bara ligga här och lyssna på fåglarna. Hon ser några gamla tallar och granar här. En stor sten ligger här också. En bautasten, skulle Melwin ha sagt.

Hon kan inte ha nåt allvarligt fel på minnet i alla fall. Så konstigt alltihop. Allt känns konstigt just nu. Så ser hon en nötväcka som hoppar på en gren. Hon minns i alla fall vilken sorts fågel det var. Då kan inte minnet vara helt borta. Näe, nu måste hon skärpa sig och bege sig hemåt.

Fåglarna börjar vakna. Hon hör talgoxar och svartvit flugsnappare. Nu måste hon börja gå hemåt. Hem till barnen. Herregud, vad gjorde de nu? De kan inte klara sig själva särskilt länge. De satt säkert bara där hemma och grät och undrade varför mamma hade övergett dem. Här kan man inte ligga och frysa ihjäl. Hon måste ha legat här i mossan ett tag nu.
Varför befinner jag mig här? tänker hon för hundrade gången, minst.
Det kanske var något med Jens. Han hade ju sådant humör ibland. Det hade säkert hänt något som gjort att hon flytt i panik. Fast då hade hon väl inte lämnat barnen. Barnen ja. Var fanns dom?
Nej nu orkar jag inte tänka på det här mer. Måste lägga mig och sova en stund, tänker hon. Hon känner sig så konstigt trött.

Så Ellen reser sig sakta upp. Nu är det morgon och ljust ute. Men åt vilket håll ska hon gå? Mobilen visar att klockan är kvart i åtta. Inga missade samtal. Det var det märkligaste av allt. Hon vill bara gråta när hon tänker på det. Ingen har saknat henne! Och varför har inte barnen hört av sig? Ida och Melwin. Var är ni nånstans? De sitter säkert hemma och väntar på att hon ska komma hem. Eller var barnen hos mormor? Hon minns inte.
så hör hon svarthättans glada sång. Då känns det lite bättre igen.
Efter en stund hör hon koltrasten igen. Då är det nog morgon, tänker hon förvirrat. Hon börjar sakta gå hemåt.

Nu börjar minnena sakta komma tillbaka. Det var något med att Jens blivit arg på dem, på hela familjen. Usch så hemskt det måste ha varit, speciellt för barnen. De var ofta så ängsliga. Var det hnnes fel? Nej hon hoppas inte det. Hon har alltid försökt att få barnen att känna sig trygga och älskade av henne. Hon måste ha varit fruktansvärt rädd, eftersom hon begett sig ut i skogen mitt i natten.