1988:
Jag är på en lägre nivå av bipolär mani, jag har många järn i elden och ingen riktig markkontakt. Jag borde koncentrera mig på psykoterapi, skrivandet, vänner, och Annika.
Jag hade behövt ta hand om mig själv.
Istället är jag tillsammans med Sif mycket.
Hon är på sätt och vis ganska omogen jämfört med mig, men jag faller för hennes sexighet och trevlighet. I mitten av februari tar hon slut med mej. Jag blir väldigt olycklig.
Jag börjar efter ett tag att umgås med Annika igen, Hon får ett vredesutbrott på mej, hon är arg för att jag kommer tillbaka till henne när det passar mej. Jag förstår henne idag.

Jag börjar hjälpa till på en kulturtidskrift, Meteor, i mars. Det är Eva som fixar denna kontakt. Jag känner inte att jag har så mycket att komma med, men jag blir ansvarig för filmsidan i tidningen. Männen som driver tidningen är stadens vänsterkulturelit, jag känner mej valpig i jämförelse.
Jag börjar gå i en frikyrkoförsamling, Immanuel, under denna vår. Där träffar jag en tjej, Celia. Hon känner ett ansvar för mej som ny i församlingen och ganska nyfrälst.
Hon kommer hem till mej, och vi går igenom min skivsamling, och hon förmanar mej att kasta många skivor, då hon tycker att de kommer från djävulen. Jag gör som hon säjer och kastar ett femtiotal plattor i sopnedkastet.
Snacka om att bli hjärntvättad. Jag tänker inte på något annat än Gud och djävulen.
Jag börjar bli mer rädd för onda makter, än vad jag söker och uppskattar Guds kärlek.
Jag börjar vara mer och mer ensam, mår inte bra på helgerna, tendenser till gränspsykos. Annika har en ny kille, så vi umgås nästan inte alls. Jag slutar i början av juni på jobbet på kulturförvaltningen. Är mycket för mig själv med katterna och i kyrkan.

Några dagar senare börjar jag arbeta på ett skollovskoloni, Stora Hästnäs i Bergslagen. Samma ställe som jag vantrivdes på som barn 1975. Annika och jag jobbar tillsammans, men vi trivs inte ihop, hon vill att vi ska ha sex, men det vill inte jag. Det blir jobbiga tre veckor, och jag är väldigt trött och tärd efteråt. Det är ingen god sammanhållning bland personalen, och flickorna som jag och Annika ansvarar för är jävligt jobbiga. Jag blir utmattad och gränspsykotisk. Jag tänker på de kristna, vi, och de icke-kristna, dom. Övrig personal märker att jag mår dåligt, men jag vill inte erkänna det för mig själv.
Jag kommer hem rätt så tom och utmattad.
Är ensam mycket dessa sommardagar, går på krogen men känner mej instängd i mej själv, och får inte så bra kontakt med folk.
Så sent som för ett år sen så var jag allvarligt psykotisk och skulle ta livet av mig.
Jag borde ha koncentrerat mig på att bearbeta det psykosåret, och barndom och tonår.
Jag är denna sommar på väg av banan, men jag vill inte inse det. Jag känner mig ensam och maktlös.
I juli åker jag och hälsar på min mamma och hennes man, Birger, på deras torp utanför Västerås i en vecka. Jag mår inte så bra, men har svårt för att anförtro mej till dom.
Jag får en allt osundare kristen tro.
Jag har onda aningar om de som inte är frälsta. Senare på sommaren åker jag ner till Leif på Åsbrohemmet, LP-stiftelsen.
Jag lämnar katterna ensamma, och stannar i 3 veckor. Annika kommer och ser till dom.
Senare i livet har jag insett att jag denna sommar fick ett kraftigt psykiskt bakslag, annars så hade jag inte svikit katterna så.
Under denna tid mår jag allt sämre, går allt djupare in i mina grubblerier, och har ingen bra kontakt med min bror Leif. Jag jobbar där med trädgårdsskötsel. Blir vuxendöpt där, hela familjen kommer dit. Väl hemma så mår jag allt annat än bra, känner av psykotiska tendenser. Jag börjar på Örebro folkhögskola, men lägger av efter någon vecka. Räkan och Evis vill umgås med mej, men jag orkar inte.
Jag återupptar psykoterapin med Carl-Erik.
Annika börjar på folkhögskola i Skåne, och Anders har en ny tjej, så jag blir alltmer ensam. Börjar promenera till konditorier i stan, och skriver mycket. Är jävligt besviken och förbannad över den misslyckade sommaren, och kämpar en dag i taget för att må bättre.
I slutet av oktober, vaknade jag i min säng.
Min rätt så stora syskonskara var samlade hos vår mamma som fyllde år, i Västerås
Konflikt rådde mellan mej och någon eller några i familjen, så jag struntade i att följa med på kalaset. Dock denna förmiddag så kände jag ett sting av saknad och sorg.
Inom mej hörde jag så starkt och tydligt dikten: Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, utav Erik Lindegren.
Jag klev upp, gick in i vardagsrummet, och fick en stark ingivelse att knäppa på teven.
Jag brukade och brukar aldrig knäppa på den utan att veta vad för program som sänds.
Men impulsen var så stark att jag inte kunde låta bli att sätta på burken, i vilken ett avsnitt utav såpan goda grannar sändes.
En man satt på ett café och citerade ur en bok:"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans... Någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly... Någonstans...
En märklig händelse som jag aldrig glömmer.
Jag börjar få en sundare Gudsrelation, men jag mår inte bra av att gå sysslolös. Fortsätter i min psykoterapi. Senare på hösten/vintern så börjar jag jobba på studiefrämjandet kombinerat med jobb på amatörteatern i stan. Jag finner inte arbetsuppgifterna meningsfulla och lägger av. Hur många gånger hade jag vid denna tid lagt av med jobb och studier?
Jag börjar och fortsätter i alla fall med att spela fotboll. I Kilsmo några mil utanför stan, division 4. Julen spenderar jag ensam, och på annandagskvällen vandrar jag en mil ut till huset i Ekeby-Almby, där jag levde mina första tre år. Jag vandrar som i trance. Jag fortsätter att vandra på detta meditativa sätt.
En dag i januari 1989 vandrar jag tre mil genom skogar och fält utanför Örebro.
Annika kommer tillbaka från Skåne, men hon mår inte bra, och vi får inte så bra kontakt.
Jag börjar jobba i Immanuelskyrkan, men lägger av efter ett tag. Jag tillbringar mycket tid på biblioteket och konditorier, läser mycket, och fortsätter skriva. Det går mycket bra för mej i fotbollen och jag blir aktuell för A-laget.
En gång när vi åker till Kilsmo för att träna, så sitter jag trångt i baksätet, och jag får en panikångestattack. Samma tendenser får jag också på en psykoterapitimme. Jag mår inte så bra som under hösten 1987. Jag tror idag att jag hade en släng utav mani och gränspsykos.
Jag fortsätter mitt bohemliv, blir medlem i en författargrupp, Menageriet.
En kvinna undrar: "när ska du bli dej själv igen Johan?". Jag går in hårt för min kristna tro, och läser Dostojevskijs Bröderna Karamazov.

Jag firar midsommar med Anders och ett stort gäng. Mycket trevlig och rolig fest.
Jag får mer kontakt med Annika, och på sommaren 1989 åker jag och hennes då 10-åriga son Michael på cykelsemester runt sjön Hjälmaren..Vi har fint väder och är borta fem dagar. Vi har inte samma goda kontakt som under hösten 1987, men det blir ändå en mysig utflykt. I augusti är jag på fest på landet med Anders och Åsas vänkrets. Åsa blir full och tenderar till att göra närmanden mot mej. Jag säjer ingenting till Anders. En kvinna där blir förälskad i mej, men jag tackar nej.
I augusti så åker jag på kort cykelhajk i Kilsbergen med omnejd.
På slutet av sommaren börjar jag jobba på ett servicehus, men slutar efter en kort tid.
Jag fortsätter att gå mina promenader och läsa och skriva på konditorier. Jag fortsätter med fotbollen och psykoterapin. Jag målar en hel del också. Jag går på en rolig fest på senhösten, spelar bas, knockin on heavens door. Jag har svårt att få kontakt med folk och skaffa nya vänner. Håller mig för mig själv med katterna Jim och Jam.
Jag och Annika och Anders har sporadisk kontakt. I början av vintern går jag på ett nattöppet cafe, på helgen. En medelålders man frågar om jag vill följa med honom hem.
Jag följer med. Efter ett tag börjar han göra närmanden, och jag flyr därifrån.
Jul och nyår firar jag med katterna, och gör ett jättestort bildcollage och skriver.