Mitt skratt har tystnat
för alltid
Min glädje försvann
mitt i steget

Färgerna finns inte
i den stumfilm jag
lever i

Jag hör inga fåglar
sjunga på gren

Orden ekar ihåligt
i mitt ödsliga rum

Min syn börjar svikta
och jag vet inte om
bokstäverna är symboler
för onda tider

Jag hoppas att skrattet
återvänder och att glädjen
tar plats i mig igen

Vem kan tända elden
som får mig att brinna
och skriva vackra rader
om kärlek och saknad

Det är kanske för sent
att vakna upp med sinnena
i behåll

Jag följer järnvägsspåren
i fel riktning och vaknar
utmattad i en banvaktarstuga

Där sitter jag tills något tåg
stannar och för mig vidare
till slutstationen