Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
De draperas i de sorgligaste av ord. De lånar ut sitt ansikte och återberättas i sagor på vita dukar. De får melodier och blir godnattvisor för stora barn som gråter.


Dissonans



Någonstans, på gränsen mellan två städer, sover snart en man. Han bor själv sedan några månader tillbaka. I helgen träffade han en tjej. Deras kläder dekorerade golvet. Lakanen luktar annorlunda nu.
"Svett och sex, det luktar som en fucking bordell här" sa hon, släppte in solljuset och tryckte ner honom på sängen. Hennes hud under hans händer. Sen var hon borta igen.
Hon snodde med sig hans tröja.
Nu tänker han på henne och på hennes kropp, hennes läppar. Men mest av allt tänker han på hur luften svängde omkring henne. Hon gick rak. Hon hade svar på tal. Hon bet honom lekfullt i läppen när han klagade på sig själv, bad honom att hålla käften.
Hon var någon omöjlig att placera, lika omöjlig att fånga.


Någonstans, mitt inne i Majorna, sitter en tjej och skriver. Köket luktar te och en okänd parfym som fastnat på tröjan som inte är hennes.
Som vanligt när hon är själv sover hon inte.
I mappen med gamla texter, den hon sagt att hon inte ska titta i, ploppar hans namn upp, står ut från skärmen som en 3D-effekt. Han som inte svarat på veckor. Han som hade världens mörkaste ögon och som tittade på henne som om hon var en saga. Han som först lagade hennes hjärta och sen gjorde sönder det. Han som gjorde alla rätt men för att hon gjorde alla fel blev allt ändå fel.
Hon har bett om att de ska träffas och prata ut. Han har inte öppnat meddelandet. Det är skickat för en månad sedan.


I en stad en halvtimme med buss från hans gamla hem har en kille svårt att sova.
Eller, vad fan vet jag. Kanske sover han tungt och drömlöst. Han som brukade vara en tydlig karaktär har blivit ett minne. Innan skrevs han med tjocka bokstäver, han och hans skarphet var berusande. En människa med känslorna draperade som girlanger på kroppen. En läsbarhet som var befriande.
Och ett hjärta som var större än han orkade bära.
Den här karaktären började gråta när det pratades om att inte ha henne i sitt liv, varje gång hon försökte bryta. Nu är hon ingenting för honom, inte ens ett svar. De som aldrig slutade prata har blivit tystnad.
Var är pojken som var uppe med henne alla nätter, i telefonen, på baren, i famnen? Han måste vara död. Den han som hon kände skulle aldrig släppt.



Och så går kedjan runt jorden. En pojke träffar en flicka som redan träffat en pojke som försöker glömma en flicka. Och texterna om saknad, om hålet i bröstkorgen där hjärtat satt innan det började ges ut i bitar, blir bara fler och fler.

Runt jorden går de. Kedjan av brustna hjärtan och kärleksbrev som aldrig skickas. Vilja, saknad, oförmåga att nå den andra. Sångerna i olika oktaver. Samtalen på olika frekvenser.

Tiden som aldrig är barmhärtig nog att gå på spår som löper jämsides istället för att bara flyktigt korsas.




Fri vers av mögel
Läst 273 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2018-10-25 01:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

mögel