Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Självrannsakan


Det regnar trasiga män

Jag kände av din blick, som en fluga kraschar mot fönstret. Jag fortsatte att stirra in i skärmen. Vid det här laget hade jag ignorerat den där blicken så många gånger, att du förmodligen var övertygad om min oförmåga att ta in periferin. Är det något jag lärt mig av tvåsamheten så är det att lögner inte kräver ord. Den här gången hade de tysta lögnerna drivit dig till hjärtats barrikader. Jag försökte mitt yttersta att se koncentrerad ut på någon artikeltext, men din blick skar djupt i mig. Det hade varit så i en tid, vid det här tillfället. Hela våra väsen låg på dissonanta frekvenser och vardagen hade alltmer blivit ett eskalerande tinnitus-tjut. Jag kommenterade något i texten, med ett skeptiskt mummel, för att ge sken av krävande tankeverksamhet, men tonen blev bara starkare och starkare.

Som en avlägsen röst i radiobruset kunde jag ana att du formulerade en fråga i ditt huvud. Annars hade din blick vikit av för längesedan. Andemeningen i din fråga var visserligen väl förtäckt, men jag var alldeles för smärtsamt medveten om din tanke, för att inte genast gripas av min tysta och stillsamma panik. Det här är början på slutet, tänkte jag. Du frågade; ”Har du tänkt på att det var längesen vi planerade in något tillsammans?”. För att köpa mig tid och för att skänka mitt undvikande beteende lite mer trovärdighet, svarade jag med ett långsamt och vänligt ”Vad sa du för något?”. Du spetsade till din formulering; ”Jag sa att det var längesen vi planerade in något tillsammans”. Nu var det inte längre en fråga, utan ett påstående och i min värld en ren anklagelse. När första attacken inte rubbade muren var du väl så illa tvungen att ta till tyngre vapen. Det kan jag inte klandra dig för. Redan vid första ordet visste jag att kriget var förlorat, men jag var inte redo att ge upp. Istället svarade jag med en subtil motattack; ”Nja, tycker du det? Vi var ju i Stockholm för bara några veckor sen och bodde på hotell. Det var ju supermysigt!”. Det allra mest bedrägliga med mitt svar var min oproblematiska artighet. Det är så man bygger en mur. Faktum är att jag ibland kunde bli fascinerad över min egen strategiska förmåga, i trängda situationer. Förmågan att kunna skifta positioner och återta överläge. Det är ett vidrigt beteende. Det har visserligen aldrig varit min avsikt, men den där typen av undflyende får lätt någon att känna sig galen. Som om du vore en mentalpatient som frenetiskt och desperat försöker övertyga dina läkare om att din verklighetsuppfattning minsann inte alls är någon chimär. Jag är den känslokalla läkaren, som ordinerar elchocker, bara genom mitt sätt att vara. Genom mitt sätt att inte stå till förfogande med svar. Det var dock tydligt att du hade samlat ett tyngre artilleri den här gången. Mentalpatienten gick inte snällt och la sig, utan var fast besluten att avslöja systemets luckor.

”Det är alltid jag som frågar om vi ska hitta på något”, sa du, denna gång med ökad intensitet och nerv. Jag fortsatte mitt förnekande; ”Så är det väl inte. Det var ju min idé att vi skulle åka till Stockholm.”. Den där resan var i ärlighetens namn produkten av ett sargat samvete, efter ett av våra större bråk. Att lägga fram det som ett spontant initiativ var också något av en lögn. Det började rycka lite i ditt ena ögonbryn. Min puls rusade mot skyarna. På det kom en lång rad av stark bevisföring rullande ur din mun. I rätten hade jag blivit fälld för längesedan. Du fullkomligt pepprade mig full av hål. En sedan länge trasig man, som jag, måste försvara sig till varje pris och alla kampers största floskel är väl att anfall är bästa försvar. Det var nu dags att mobilisera trupperna och trumfa dina påståenden med självömkan, förklädd i den vitaste oskuld.
”Efter allt jag gjort för dig…”, började jag, på klassiskt manér. Det fanns visserligen korn av sanning i det, för under den tiden jag fortfarande lät dig hålla mitt hjärta så hade jag också tillåtit mig själv att göra ganska stora uppoffringar. Det vore dock löjeväckande att påstå att så fortfarande var fallet. Jag visste mycket väl att mina ord saknade relevans i detta evighetslånga ögonblick, men det var ändå mitt främsta vapen. Nog är jag också min allra främsta försvarsadvokat. Jag har övat på att parera konflikter i hela mitt liv och skulle mycket väl kunna kalla mig för en mästare, i denna konst. Jag började dock inse att jag för första gången mött en starkare armé än min egen, när du började avväpna mig med den ena psykologiska analysen efter den andra. Du var fan ta mig ingen dålig krigare.

Det var som att du under månader spionerat på min verksamhet, inifrån. Som att du hade infiltrerat mig. Som om du hade gått runt i mina tankegångar och stulit alla mina vapen, för att sedan ge dem till dina egna soldater. När jag skräckslagen sprang in i den djupaste och mörkaste tankegången, för att ta fram mina allra dödligaste missiler, var de helt borta. Jag letade febrilt, medan väggarna runt omkring mig började att krackelera. Ett dödsskri och jag var begravd i ruinerna av min egen självrättfärdighet. Jag visste det ju hela tiden, vad jag gjort mig skyldig till, men jag tror någonstans att jag hade spelat rollen så bra att jag även lyckats lura mig själv, för det självförakt som drabbade mig i den stunden var så överväldigande att min trasiga själ rann ut genom tårkanalerna. Det var visserligen en väldigt uppriktig reaktion, men borde jag låta dig trösta mig? Jag vet inte. Det gjorde du i alla fall och kanske är ditt agerande det allra tydligaste tecknet på att du är en mycket större och starkare människa än jag. Jag är brottslingen som klappas av sitt offer. En annan form av Stockholmssyndrom.

Det fick mig att tänka på det en trasig flicka en gång sa till mig. Vi träffades i Stockholm, under löst romantiska omständigheter, och när hon sträckte sig efter min hand ryggade jag som vanligt tillbaka. Plötsligt fann jag mig upptryckt mot en vägg, med hennes frågande blick som en hand om min hals. Vi promenerade någonstans i närheten av Hornstull, en kylig kväll i mars. Hon sa ”Det är något skevt med killar som är 20-nånting”. Jag var 26 och hon var 21. I offentligheten höll jag alltid min feministiska fana högt, men inom mig suckade jag djupt. Det blir nästan komiskt när man inser att detta upplevda gnäll från ”kärringen” eller ”regeringen”, eller vad man nu väljer att kalla det bland sina gamla högstadievänner, i själva verket är en effekt av att det regnar trasiga män. Och är en flicka trasig är det alldeles för ofta på grund av att hon någon gång mött en trasig pojke, som hon med sitt eget kött och blod försökt lappa ihop, till dess att hon själv är ihålig. Lite förstod jag då, i bullret från Hornsgatan, om sakers egentliga tillstånd, men nu kunde jag förstå. Dina ord var som rök, som spred sig i rummet och blottade alla laserstrålar, som för mig varit osynliga. Nog visste jag att jag var feg, men att jag var en del av ett större nät av dödliga impulser, det hade jag aldrig till fullo förstått.

- Varför skär sig din ljuva stämma av smärta, min kära diamant?
- För att jag längtar efter kärlekens värmande strålar, men det bara fortsätter att regna tungt. Det regnar trasiga män.




Prosa (Kortnovell) av blekhet VIP
Läst 60 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2018-10-25 12:48



Bookmark and Share


  Maiah VIP
Vilken fantastisk text. Den gör ont att läsa men har så många intressanta aspekter, målande beskrivningar som väcker bilder och känslor och igenkännande. Det där som sker inom människan, innanför ens egen mur. Du skriver helt fantastiskt bra! Jag önskar att många hittar denna text och läser. Tack för att du delar mid dig
2018-10-26
  > Nästa text
< Föregående

blekhet
blekhet VIP