Varje ord
har sin färg.
Varje stavelse
desamma.
Människor, siffror, känslor och tid likaså. Hur
vet jag skillnad mellan min verklighet och andras?

Ögonblickligen
vid ordet
gräver rötter av mening sig ned,
jordar jag betydelsen
i alltet omkring mig;
en färgernas mykorrhiza (når jag
någonsin kontakt med en annan levande varelse?)

Hur ont det gör i mig när saker smälter samman
på fel sätt,
knastrande skorrande kontraster
trösklar i ögonhöjd
eller kastas tillbaka av någon
som inte ville veta. Förlåt
att mina händer darrar, att
mina ögon inte förmår möta dig,
att min tolkning av dig blev för synlig för mig.
Lampan stirrar ljus åt mitt håll, iskallt tjutande,
och jag slutar vara kropp i rummet,
utan andning.

Men när inre vårljus möter sinnen
och färgar dig och mig, vi, här!
Då blir luften gyllene av glädje,
spirande rosa, citronfjärilsgult
i bröstet, pannan och fingertopparna.

Kanske är jag dömd att se, kanske är jag
välsignad nog att slippa skilja på
tid och känsla, ögonblick och verklighet.