Vi står där
vi kvarlämnade
i det skälvande gränslandet

Vi vet att det inte finns något
gränsland, linjer är oändliga och
klot kan vi inte trilla av, ändå

Ändå

Ändå står vi där nakna.
Kanske är det inte gränslandet som skälver?

Jag känner min kropp, den rotlösa aspen
som så påklätt avslöjar min rädsla
för att bli ett med det eviga kretsloppet

Jag skälver, ändå

Ändå

Ändå stämmer min darrande ton in i
en sådan ekvilibristisk kontrapunkt
med min omvaro att rädslan slår

Rädslan, oavsett, ändå

-

Mitt sneda väggur antyder att de redan
hunnit en bit nordöst om dygnsskiftet
men jag tappade kompassen i gränslandet