Vid en slingrande, blänkande älv finns en trött liten stad
Alla dess små invånare jobbar ständigt, ingen är riktigt glad
De skriver många siffror i papper ingen egentligen vill läsa
De har glömt hur man talar med varann, de kan endast fräsa
De fortsätter leva enligt sina små normer varje dag tills de dör
De petar sig aldrig i näsan och aldrig varandras själar berör
På morgonen borstar de sina tänder och gömmer sin lukt
Deras ögon stålsatta fast på målet visar aldrig antydan till fukt
I deras välansade anus finns uråldriga ekar som aldrig fått se dagsljus
Ibland tillåter de sig under kontrollerade former få uppleva ett milt rus
Tristessen har blivit deras gamla goda sed, mening med allt och gud
De skär bort bitar av sig de kallar för hår och gör tjockt läder av sin hud
De dyrkar sin stad för att de aldrig sett något annat
De dricker från älven som är förgiftad och förbannad
Sedan sätter de sig i pyttesmå burar de kallar för hus
Och spenderar kvällarna med att titta på blinkande ljus
De kallar sig själva stolt normala
Jag kallar dem uppgivet banala