innan någon går in i

novembers svartvita väggar 

drar ingen sitt sista andetag av sommar

men ser genom stormpiskade regnridåer

i skimrande skitigt guld

hur allting närmar sig noll

under mössan med musik tryggt mot tinningarna

och när vattenpölar nästan börjat nå till knäskålarna

cyklar någon vidare ändå

rakt ut i den mörkturkosa båtfilen

snarare en vanlig blå långtradarstig

har ingen ingen

aning längre

var någonstans någon

själv är

känner blott blodströmmar

och knappt fingrarnas grepp

om svårstyrda luftlager

medan ingen grunnar på att vägra dra tillbaks tiden

trots att alla vinner en timma för varje klocka

automatiskt uppvärmd

på manuella kanter

skedde ingen krock

står det aldrig i tidningen

hur någon hittade lyckligt hem

redan samma ändlösa morgonkvist

då varje hörn visade sig

vissla av soldränkta löv

överallt