Nu hade jag fött ett sådant där minimalt dockbarn igen, med skal av bakelit och en levande lysdiod inuti. Det var en näpen liten pojke i blårutig pyjamas, bara tio centimeter lång. Jag döpte honom till samma namn som min store pojke, eftersom det var det vackraste pojknamn jag visste. 

Lysdioden fungerade som drivkraft, hjärta och lungor på en gång. Den värmde, pulserade och surrade svagt. Det lilla röret mynnade i näsöppningen. Mormor, som kommit på besök för att se den lille, påpekade hur viktigt det var att jag såg till att hålla andningsvägarna fria och ge pojken näsdroppar av koksaltlösning.

Några andra besökare än mormor syntes inte till. Jag visste av erfarenhet att alla inte uppfattade lysdiodbarnen som riktiga barn, men där tog de fel. Mina stora barn, Pojken och Flickan, hade fötts ur samma Kinderegg. På den tiden hade lysdiodbarnen formen av Pez-figurer. Numera hade modellen fått lite mjukare, rundade former.

Eftersom jag hade varit med förr visste jag att inom fyra fem veckor skulle pojken börja lägga på hullet, anta mänsklig gestalt och växa som ett normalt barn. Då kunde vi gå till BVC och väga honom. Innan dess ansåg jag det säkrast att undvika läkarkontakter och närgångna frågor. Det fanns så många fördomar om lysdiodbarn.

Det BB där jag fött pojken var ett undantag. Där respekterade man lysdiodbarnen som vilka barn som helst, och man hade till och med bildat en förening för lysdiodföräldrar som ville utbyta erfarenheter. De skulle ha möte om några veckor och jag funderade på att gå.

Då ringde Väninnan. Hon hade ingen aning om att jag fött barn och uppvisade inte något större intresse för saken. Kanske trodde hon att jag ljög? I själva verket ville hon bara ha en sovplats för sig och pojkvännen på vägen ner genom Sverige mot kontinenten. 

Jag började montera gästsängen och lade pojken mitt i så att han skulle kunna titta på. Sängens huvudgärd var uppfällbar så att man skulle kunna halvligga och läsa, men det var ett knepigt företag att få den att passa samman med resten av dubbelsängen - den ville hela tiden glida iväg.

- Har du koll på pojken? undrade mormor. Jag kastade mig ut i havet av sängkläder och fann gossen i mitten. Han hade dock lyckats vända sig på mage och kräkts. Mun och näsa var fulla av mjölkvitt skum. Jag torkade honom med ett hörn av påslakanet.

- Andningsvägarna! hojtade mormor. Du får tvätta ungen i handfatet!

Jag lämnade rummet ett ögonblick för att sätta på kranen och hitta lagom vattentemperatur. När jag kom tillbaka var gossen försvunnen. 

- Hängkojen! tjoade mormor, som ju också varit med förr, när mina stora barn var små. Kanske var jag ett lysdiodbarn själv? Jag hade aldrig vågat fråga. När jag lyfte blicken mot taknocken såg jag den minimala hängmattan. Nu mindes jag: lysdiodbarn kan ju flyga, i alla fall under de första veckorna, medan de fortfarande är lättviktare. Hur skulle jag nu få tag i gossen? Jag prövade med den hopfällbara trappstegen, men jag nådde inte upp till kojen.

- Takfönstret! ropade mormor. Jag nickade tacksamt, flyttade trappstegen till takfönstret under snedtaket och klev upp igen.

- Dra in magen! Mormor verkade vara på retstickehumör. Min mage hade visserligen inte krympt så mycket efter förlossningen, men den hade å andra sidan inte vuxit så mycket under graviditeten heller, eftersom barnet varit så litet. Lite lönnfetma hade man väl lov till vid min ålder? Jag hoppades ju faktiskt själv att bli både farmor och mormor inom de närmaste åren. Gossen var sannerligen ett oväntat sladdbarn, sprakande av elektricitet. Ett verkligt litet underverk.

Jag drog in magen och kravlade mig ut på taket. Mormor applåderade och räckte mig sin käpp. Med hjälp av kryckan lyckades jag dra kojen närmare och lyfta ut gossebarnet. Han hade kräkts igen och andades svagt. Jag höll honom tryckt intill mitt hjärta medan jag på skakiga ben klättrade tillbaka nedför stegen. 

Mormor följde mig ut i badrummet. Vattnet var nu perfekt ljummet. Jag minskade vattenstrålen till en stilla stril och höll gossen under kranen. Trots denna försiktighetsåtgärd trillade huvudsvålen av och föll ner i avloppet.

- Akta strömmen! skrek mormor.

Hon hade rätt, kortslutning var det sista vi ville ha. Jag fuktade handduken ytterst varsamt, torkade noga av alla ytor jag kunde komma åt och öppnade asken med reservdelar som jag fått på BB för att hitta ett alternativt huvud. Skulle jag välja Pirat, Polis eller Professor?

Gossen andades fortfarande, svagt men regelbundet. Jag tryckte honom mot bröstet och hoppades på det bästa.