Det var totalt laddat med klumpar
i bröstet där elden brann
det som för människors öga man dumpar
när man i stor nedgång sig befann...
Inte nedgången alls till sin yttre kropp
för den som vanligt lyste upp så grann
men ingen såg bakom skalet
hur det skrek i en så helt galet!
Så till slut tappades
berättarrösten bort
gick upp i rök
och bara försvann!

Men hur en trasig kropp och själ orkat
att själv ta sig upp av egen kraft
efter nedåt dopp...
Det har jag undrat mången gång
men nu har jag själv varit där...

Det gällde att titta in i sitt ankare på nytt
efter något som innan mycket för
en betytt. En liten ljus glädje idé dök
upp därifrån, den fyllde sen direkt på:
Orka Vidare Gå Depån!