Jag älskar dig. Fast du gör sönder mig just nu.
Jag jobbar mot att acceptera att jag förstår att du inte borde ha mig i ditt liv.

(Se, jag lämnade just nu utanför den här gången. Vi avslutar den här sagan nu fast allt skriker att det inte borde vara såhär på vår sista sida.)


-


Byt fokus nu Felicia. Det finns inte en enda parallell värld där det här skulle funka. Vi har provat alla. Och det lilla vortex där jag ser allt du gör parallellt med det jag gör kommer minska för varje dag. Fönstret blir mindre. Vi stänger inte det tillsammans. Jag kommer behöva stänga den sista lilla centimetern alldeles alldeles själv.


-


Idag sa jag till Sean att jag är säker på att det inte är sista gången vi två, han och jag, ses.

Med oss, Patrik... Jag vet faktiskt inte. Kanske möts vi igen. Kanske inte. Vi kanske ser varandra på TV, du kanske läser min bok och ser hur du har blivit en karaktär som alla som läser blir kära i. Eller inte. Jag vet inte hur du kommer se ut i mina ord. Jag kanske köper en biljett till en teater och så råkar du vara på scenen. Antagligen inte. Jag gillar inte scenkonst och det vet du ju redan.

Kanske kommer du över hur hemsk jag har varit och tar mitt förlåt och alla mina försök att bättra mig. Men jag kommer inte vänta på det. Jag kommer alltid älska allt vi var men jag kommer börja jobba på att gå vidare.


Jag ska bara gråta klart först.