vi satt på blöta stenar
i höstens stormiga kyla
jag och han pundarn
som precis börjat med morfin
utan att veta hur det kommer bli

rullar på en hundralapp
med ficklampan i marken
han mår dåligt idag
jag vet vad han menar
jag berättar om sorgen
och han om familjen

sluta med morfinet
säger jag idag igen
och han undrar själv
varför han tar dem
när han tar den

han pundaren,
han kommer jag kalla vän
tills han sviker mig
utan att säga anledningen
för knarkare är trots allt
dom som sviker allt
och speciellt nu denna tid
när det är så mörkt och kallt


han från lettland
som aldrig tittade
en rakt in i ögonen
pratade gott om mycket
och dåligt om allt

kör snuten efter
kör jag bara ifrån
säger han lugnt
med nyckeln i påsen
och blicken på golvet

binder mig samman
med hans kloka ord
om meditation och en bok
i ett inrökt trapphus
där pillerna flödar

och det är svårt att skilja
hans livsåskådning
från hans missbruk
men han övertalar mig
att man alltid har en chans