Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En högre nivå

 

 

  ”Det blir så komplicerat när man inte är på samma nivå.

  Sam svarade inte, han förstod visserligen inte vad K menade, men han brydde sig inte heller om att fråga. Där satt hon över honom i soffan med sina breda höfter i gränsle kring hans midja, det rågblonda håret utsläppt över de insjunkna kindbenens snövita hy och de nakna brösttopparna, den isblå blicken i de kattlikt smala ögonen som strålade sina vaga drag av hemliga sorger rakt in i hans innersta. Hennes, i proportion till de perfekt insjunkna kindernas höga kindben, något för smala men alldeles för lena läppar mot hans. Hans heta läppar, i häftig andning inför ett ansikte fulländat till perfektion genom sina karaktärsdanande små imperfektioner.

  Hans händer gled långsamt längs K:s smala svank och ned mot de mjukt utputande skinkorna, med precis så lagom mycket fett att han kunde omsluta dem – de formade sig perfekt efter hans kupade, darrande händer.

  Det fanns ingen mening med att fråga. Att fråga skulle bara väcka fler frågor, och just nu, just i detta nu - när hans hjärta slog så hårt att hela hans andning hotade med att stanna, fanns ingen tid att fråga.

  Han borde ha frågat. Vad K nyss hade sagt skulle förändra, förfölja, så mycket under den lilla tid som återstod av livet som han kände det. Men det visste han ingenting om nu. Allt han visste nu var att hon satt där, gränsle över honom i soffan. Äntligen satt hon där igen och strök sina mjuka händer genom hans bruna, lockiga hår, och lät dem vandra nedför hans smått insjunkna kinder för att sedan fingertrippa över hans väldefinierade käklinjer. Allt han trodde var att de senaste veckornas vilsna självförnekelse, livsförtärande längtan, uppoffrande sorg och förtvivlan var över. För allt han visste var att hon satt där. Hon satt verkligen där.

  Han lyfte henne i sin famn bort från soffan, de dunsade tillsammans ner i den buktande sängen, där han landade mjukt över henne.

  Lampan släcktes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa av anathema VIP
Läst 192 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-11-01 23:17



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

anathema
anathema VIP