"När tråkigheter hopar sig
är Glada Tankar som färgglada paraplyer.

~ Tankar från Det Goda Livet

Pappa byggde träbåtar i hela sitt liv.
I början när han var ung genom att tigga till sig spillvirke från byggerna och brädstumpar från snickerierna. Sin första byggde han redan som sextonåring i mitten på 40-talet, i källaren i den oisolerade träkåk han växte upp i. När kanoten var gick den inte att få ut genom källardörren. Det var en nyttig läxa. Den återgick till sitt ursprungliga utseende och blev till ved för familjen under många kalla månader. Man kan säga att de träbitarna värmde på mer än ett sätt.

Under åren som följde, både före och efter att jag var född satt han ofta böjd över ritningar av olika modeller, planerade, ritade och räknade och höll på att färdigställa båtar i olika utvecklingsstadier till hugade spekulanter. Det var allt från ekor till mindre motorbåtar, både utom- och inombordare och alltid byggda i trä. Den sista han byggde var nio meter lång och 3 ½ meter bred och hette Svanen.

Jag är inte född på en av hans båtar, men det hängde på håret.
En vårförmiddag i mitten på 50-talet var det dags för jungfrufärd med den senaste i raden, en motorbåt på fem meter i mahogney och med en utombordare som spann som en katt. Att mamma var i nionde månaden var inget hinder. Förutom att de älskade varandra var de också de bästa kompisar och gjorde allting tillsammans. Mamma skulle inte missa detta för allt smör i Småland. 

Jag kan se de framför mig hur de finklädda närmar sig båten som låg vid bryggan i Lilleby, för detta hände sig långt före träningsoverallernas, datorernas och mobiltelefonernas tid. Pappa i kostym, överrock i finaste ull, finskor och mörkbrun filthatt. Handskar använde han aldrig. Som stolt räcker ut handen mot mamma för att hjälpa henne ombord i den något rangliga båten. Och hon som leende tar emot den, klädd i ny vårkappa i mörkblå ull, vita handskar, nätta vårskor med hög klack (jag såg aldrig mamma i annat) och med en liten mörkblå vårhatt med flor placerad käckt på sned över det lockiga håret. 

Så styr de ut mot öppet vatten, sakta först förbi Ormön men sedan drar han ner hatten över pannan och ökar farten. Styr mot Björkö. Han tjoar högt över mototbullret och mamma som som håller hatten på plats med ena hande skrattar glatt och befriande. Den bitande vinden stänker upp saltstänk från fören i ansiktena och livet känns perfekt. Plötsligt ropar mamma till:
"Herregud! Jag tror vattnet precis gick!"

Det går några sekunder innan pappa inser betydelsen i det hon sagt. Sedan vänder han chockat båten utan att sänka farten vilket måste ha varit en syn för gudar och de tar sig snabbt skumpande över vågorna tillbaka mot land. Nu handlar det inte om att angöra en brygga utan han styr rätt mot land. Hoppar ur båten i vattnet som går till knäna och drar upp den så långt han orkar och bär mamma, som nu har värkar, tills de kommer fram till bilen. Väl inne i bilen vägrar den att starta. Han försöker stressat starta den flera gånger, men inget händer. Det är när han står böjd under motorhuven och svärande försöker hitta felet, som han hör mamma säga;
Älskling titta! Det kommer en bil. Vi måste be om hjälp.

Med livet som insats springer pappa rätt ut framför bilen och tvingar den chockade chauffören att stannar. Han berättar snabbt hur läget ligger till och lyssnar inte på mannens svamlande argument om att han har en tid att passa. Säger bara att de har han också och den är betydligt viktigare än mannens. När han får reda på situationen blir han mycket hjälpsam. Pappa hjälper mamma in i framsätet och sätter sig själv där bak. Och alltmedan färden in till stan fortgår svär mamma osande eder och ber alla dra åt helvete vid varje värk, medan pappa från baksätet manar den säkert mycket nervöse mannen att han ska köra fortare, samtidigt som han hjälper henne att andas genom varje värk. Vilken cirkus!

Några timmar senare låg jag trygg och varm i en liten säng på avdelningen för nyfödda barn, ovetandes om vilket trauma min ankomst orsakat. Medan mamma kämpade för sitt liv, då det uppstått komplikationer under förlossningen och pappa höll på att gråta hjärtat ur kroppen av chock, oro och sorg, men också av lycka över mig. Mamma överlevde även om hon aldrig helt återfick sina krafter igen. 

________

Ingen vet vem den okände mannen var eller vart han tog vägen efter att han släppt av mina föräldrar vid BB. Han försvann ur historien tillsammans med bilen och förhoppningsfullt kom han fram till sin ursprungliga destination med alla sinnen i behåll, om än något försenad. Och med en smått fantastisk historia i bagaget.

Eveltn FalkMöller