Ibland tänker jag på dig, käraste syster. Det gör ont att älska. Kanske är det därför så många människor hatar, eller så gör de som jag. Klipper och försöker förtränga.
Jag försöker erinra mig om du någonsin älskade mig eller om det bara var jag som älskade dig. Förmodligen var det så att min kärlek var obesvarad. Annars hade du väl inte övergivit mig.

Du gav mig en kassett en gång. Jag var väl 7 år när jag fick den. Du skulle resa bort och jag var ledsen över det. Du satte ihop musik som jag kunde lyssna på när du var borta. Ibland finns det musik som är underbart vacker, men som glöms bort. Du hade spelat in filmmusiken till The Dove. En film som handlade om en 17-åring som reste bort, precis som du gjorde. Jag älskade musiken, och gör det fortfarande. Men älskar jag dig eller är det bara minnet av dig? För visst dog du när du slutligen lämnade mig när du sen flyttade hemifrån? Och visst dog en del även av mig?

 Du var som min mamma när jag växte upp. För jag hatade min mamma och fruktade henne och jag minns hur du en gång när jag var liten tog upp en stol och höll den till skydd mot vår mamma en gång när hon fick ett raseriutbrott. Jag kände mig skyddad av dig och kände att du var den mamma jag aldrig haft. Ändå övergav du mig när du flyttade hemifrån. Du ville aldrig se oss mer. Och du ville aldrig heller se mig, trots att jag älskade dig. Det är en sorg som alltid kommer att gräva sig ner i mitt hjärta.