hösten var vår årstid baby
det var då jag älskade dig
allra ärligast och hjärtat
skar sönder mig inifrån
ända ut på min torra hud
och hur bob dylan levde ut dig
var det den största vinst
med din flykt från vår värld
eller var det dekadensen
av att lämna allt i tragedi

en komedi av död och blod
blev det här efter ensamheten
skapad av sönderslitet hopp
och en sönderpunad näsa

mörkret som sänker sig över oss
ger mig besked att tända
ljuset jag sparat för vår dag
då vi träffades i december
jag har inte glömt dig
bara insett att tiden kommer gå
även att du inte är här mer
för att spela mig till söms
på min ostämda aukustiska gitarr
som jag ärvde av en förälders
rädsla för mitt missbruk av hasch
som blev ett missbruk på tjack

och cigaretterna är numera
aldrig slut i mitt lilla hem

morrissey fortsatte göra musik
trots att du inte längre hör den
och det kändes i själen att du
hade behövt höra dessa låtar
för att kunna leva vidare
men det är försent för oss nu
det vet jag inom mig egentligen
men kan inte släppa drömmen
om en anständig framtid
när jag lever ett oanständigt liv
på diverse substanser i mitt
samhälle och en grådimmig stad