Hoppar,
på dina tår,
där jag tror att de är ömma
eller där jag vill nå en sorts
Akilleshäl

Förgäves,
du fungerar inte så
utan tar bara emot med ett leende.

Min egen vilja att skada dig
blir påtaglig,
mitt skadeglada leende
ett äckligt vargflin.

Det var hon jag blev,
konsekvensen av ditt ovarsamma hanterande
av mina skavsår.

En hämndlysten satmara
med ett destruktivt självhat,
på jakt efter att mötas
i en sorg.

Men den uteblir.
Alltid.