himlen har varit frånvarande en stund
liksom den ljumma vinden som ständigt
skapar minnesångest
de vackra färgerna som omsluter kroppen in
i en kokong av skydd, från en värld som ständigt
är på randen av utrotelse har förlorat sin kontrast

gått där bland min egen månsand
och grusat min egen gång med hopp om
att vi skulle mötas igen

det var bortom vackert och förbi mänsklig enfald
när stunden förde oss samman mellan vita vågor
av grönt hav
ingen vy kunde förnärmelsevis konkurrera när
våra ögonpar förslöts av förnimmelsens fantastiska känsla

nu när allt faller samman i en tidsålder av dekadens
och varje själ nått sitt maximala jag
kan jag under mina sista andetag faktiskt le en sista gång
med månsanden rinnande mellan mina fingrar ned
mot vita vågor som slår mot kalkad sten

det krävs längre inga förlåt
inte heller några dåliga samveten

bara förståelse
att vi inte hamnar där vi är

om vi får möjligheten igen